Jerusalem bär på judendomens heligaste plats, på kristendomens heligaste plats och på en av islams heligaste platser. Det sägs ofta till mig under min tid här att om det är någonstans i detta heliga land som det borde vara fred så är det här. De tre religionernas budskap om kärlek och fred skulle kunna ligga till grund för samexistens. Så är det inte idag.
Via Dolorosa, Smärtornas väg, löper genom Jerusalems gamla stad. Namnet syftar på smärtan Jesus genomled under påsken för drygt 2 000 år sedan. Efter att ha vandrat dessa gator i tre månader kan jag inte annat än reflektera över detta. Idag är alla vägar i Jerusalem vägar som bär på smärta.
Sedan oktober 2015 har våldsamheterna på Västbanken och i Jerusalem ökat i intensitet. Varje vecka rapporteras det om knivattacker, skjutningar, husrivningar eller våldsamma sammandrabbningar mellan palestinier och israelisk militär och polis. [1] Utöver denna ökning av det påtagliga och synliga våldet så fortgår ockupationsmaktens anspråk på mark. Den palestinska befolkningen i Jerusalem fortsätter att utsättas för förtryck och tvingas för varje dag att leva på mindre andelar av marken. [2]
Under de senaste veckorna har ett flertal knivdåd och attacker med skjutvapen utförts av palestinier runt Damaskusporten i Jerusalems gamla stad. Som en följd av detta har den israeliska militären drastiskt förstärkt sin närvaro på och runt platsen. Ett stort antal soldater och poliser finns ständigt närvarande, det har satts upp ett antal nya övervakningskameror och -mikrofoner och sedan ungefär två veckor har jag sett krypskyttar utplacerade runt om porten.
Nästan varje gång jag har gått förbi platsen under de senaste veckorna har jag sett hur unga palestinska män blir stannade och visiterade av israelisk militär eller polis. Många av dessa gånger har det skett med våld; jag har sett polis och militär sparka mot unga mäns ben och knuffa dem. Många gånger har jag också sett minderåriga pojkar stoppas och visiteras.
Jag talar med Jerusalemteamets chaufför och tolk Firas Salah. Han har sin taxistation precis bredvid Damaskusporten. Han berättar för mig om hur han har lärt känna flera av soldaterna och poliserna som brukar patrullera området. Han berättar också om hur de brukar säga åt honom att åka därifrån för att det är för farligt att vistas på platsen. Firas berättar hur polischefen har sagt till honom att det finns många terrorister och att han borde vara försiktig med att röra sig runt Damaskusporten.
Damaskusporten vetter ut mot östra Jerusalem, alltså den del av staden som internationellt sett anses vara palestinsk. De soldater och poliser som befinner sig här befinner sig med andra ord inte i Israel utan i Palestina, återigen enligt internationell rätt. [3]
Apropå ingenting säger Firas sedan:
– Ibland brukar jag och mina vänner prata om hur Palestina skulle vara utan ockupation. Ingen av oss vet ju! Det är som paradiset, ingen har egentligen sett hur det ser ut. Vi brukar säga att det skulle räcka med några dagar. Om vi bara fick se hur det skulle kunna vara att leva här utan ockupation. Men en dag! Inshallah.
När jag nu avslutar mina tre månader som följeslagare i Jerusalem så bär jag med mig många minnen. Ett starkt minne jag tar med mig är smärtan. Smärtan som uppstår i och med separationen av familjer, smärtan som finns i rädslan för den andra och i våldet som sista utväg. Ett ännu starkare minne jag tar med mig är dock hoppet.
Firas, Somoud, Abu Khamis, Maryam och många andra jag träffat, pratat med och skrivit om ger mig hopp. De har talat om motståndskraft och när jag frågar vad de vill att jag berättar hemma är det vanligaste svaret: sanningen! Berätta sanningen.
Abu Khamis säger:
– Var våra ögon och våra hjärtan i era hemländer. Berätta om det ni har sett, människor måste lyssna och tro på det ni själva har sett.
Detta tar jag nu med mig. Jag skall aldrig sluta berätta om det jag har sett.
