Jerusalem, en helig stad, men också en delad stad. Om återseendets glädje, men också om sorgen över det brustna.
När jag för två år sen senast lämnade Jerusalem efter ett besök sa jag till staden, ”Jag vet att vi ses igen”, och så blev det.
Jerusalem är en stad som både fascinerar och bekymrar, den är hänförande på samma gång som den gör mig sorgsen.
Den är viktigt och helig för tre religioner och sedan många år befinner den sig i centrum av konflikten mellan Israel och Palestina. Här lever de olika grupperna bredvid, men knappast tillsammans med, varandra.
Om när Jesus kom över Olivberget, in mot Jerusalem, berättas det så här:
När han kom närmare och såg staden började han gråta över den och sade: ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig”. (Lukasevangeliet 19:41-42)
Tyvärr känns det Jesus sa för två tusen år sedan lika aktuellt än idag.
Sen några dagar har jag och mitt team tagit över ansvaret som följeslagare i Jerusalem. Vår uppgift är bland annat att utgöra en preventiv närvaro. Med det menar vi att vi som en tredje part har en skyddande och våldsdämpande effekt.
Vidare ska vi observera och dokumentera det vi ser och hör, visa solidaritet med de utsatta och med dem som kämpar för fred och rättvisa. Vi är neutrala i konflikten säger vi, men inte i fråga om humanitär rätt och mänskliga rättigheter. Om detta och vad vi gör kommer jag att skriva mer om i kommande reserapporter.
Men låt mig nu berätta om när vi häromdagen var närvarade vid en demonstration i stadsdelen Sheikh Jarrah i östra Jerusalem.
Palestinierna i området har under en lång tid varit ansatt av israeliska bosättare som vill ta över de palestinska bostäderna. Därför har över 60 människor nu mist sina hem och cirka 500 riskerar vräkning. [1] Men de boende i området är aktiva och sammanhållna, och har gemensamt tagit ärendet till domstol, och nu är läget fryst i väntan på utslag. Varje fredag sedan flera år hålls en demonstration där vi som följeslagare regelbundet finns med som observatörer. De två budskapen är: stoppa ockupationen och stoppa bosättningarna.
Trots det ihållande regnet är det ett 50-tal demonstranter. Dagen till ära bjuds det på kakor, bakelser och sambarytmer från en trumensemble.
De firar att en av de mycket aktiva i arbetet har släppts från en tids fängelsevistelse på förmiddagen, och nu hälsas han av sina vänner med kramar och kyssar.
I slutet av demonstrationen tågar de iväg en bit och stannar utanför två av bosättningarna. I det ena huset bor den palestinska familjen al-Kourd, men inte i hela huset, bara i halva huset. År 2009 trängde sig nämligen bosättare in i den ena halvan av huset, slängde ut deras möbler på gräsmattan och har sedan dess stannat kvar.
Så har de alltså levt sitt liv i sex år – jag undrar hur de står ut.
Efteråt träffar vi Nasser al-Gwawi. Han berättar för oss att han har bott i huset mittemot familjen al-Kourd. Nassers familj flydde från västra Israel 1948 [2] och flyttade in i huset i Scheik Jarrah 1956 som de då fick av FN.
Men sedan fem år har det bott en israelisk bosättarfamilj där istället. På väggen hänger det israeliska flaggor och på taket syns den sjuarmade ljusstaken. Den första tiden bodde Nasser i ett tält på gatan utanför huset för att protestera mot det som hänt.
Nu har han flyttat med sin familj till grannstaden Qalandiya på Västbanken, men varje fredag åker han in till demonstrationen för att visa sitt missnöje. När vi lyssnar till honom så känner vi både sorgen och ilskan i hans röst. Han berättar att det hopp han har för framtiden ligger i det domstolsutslag som ska komma inom några månader.
– Men också i att människor som ni, vänner från andra länder, kommer och är med på våra demonstrationer, lyssnar på oss och sedan åker tillbaka och berättar för andra om det som händer här”. Och själv jag tänker, så här kan det ju inte få fortsätta, eller hur?
Bilder
1.Barn som deltar i demonstrationen mot bosättningarna i Sheikh Jarrah. Foto: Kenneth Kimming.
2. Jerusalem sett från Oliverget. Foto: Pär Lewin Ronnås
