Jag ska ta med dig på en resa från söder till norr genom ett landskap som hör till de historiskt allra mest välkända och som är betagande vackert, men som även döljer mörka sidor. Det handlar om Jordandalen. Resan börjar i Jeriko, världens lägst belägna stad, som precis fyllt 10 000 år.
Efter Osloavtalet 1993 blev Jeriko den första stad som den palestinska myndigheten (PA) fick ta över styret för. [1] Arkeologiska utgrävningarna avslöjar hur många civilisationer, en i taget, byggts ovanpå varandra här. Men Osloavtalet resulterade i en geografisk uppdelning av områden, sida vid sida, kontrollerade av Israel eller av Palestina. Områdena kallades för A, B och C och var avsedda att gälla under en övergångsperiod fram till år 1999. Därefter skulle Israel ha dragit tillbaka sin militär och sin kontroll för att låta Palestina få ett eget, självständigt styre.
Område A utgörs av städer och tätorter där den palestinska myndigheten har ansvar för all administration, för polis och säkerhet. I område B sköter PA administrationen men den israeliska militären har hand om säkerheten.
De större sammanhängande landområdena på Västbanken hör till område C, och här utövar den israeliska militären full kontroll. Militären bestämmer här över alla bygglov och all resursanvändning, gör den fysiska planeringen, drar (och blockerar) vägar och sätter upp vägspärrar samt bestämmer vem som får resa vart och inte. Alla vägar – även de som går rakt igenom städer i område A – räknas till område C, och kontrolleras av Israel.[2] Dessutom kontrollerar Israel all elenergi och vattenförsörjning på hela Västbanken.
Överenskommelserna som gjordes i Oslo har inte följts, och Israel har oupphörligt – och med militär övermakt – sedan dess mutat in allt större områden på Västbanken, begränsat palestiniernas utrymmen och flyttat in sin egen befolkning till det ockuperade palestinska området i så kallade bosättningar. Palestinierna väntar otåligt på sitt egna självstyre.
Innan resan från Jeriko går norrut tar vi en sväng till någon av de många beduinbyarna som finns i söder. Vi åker till al-Hathroura som ligger i bergstrakten åt sydväst, en fattig by med 45 familjer som lever av får- och getskötsel. Ali Saraya, som vi träffar, berättar att hans familj tillhör stammen Jahalin, och att de tvångsförflyttades hit vid statens Israels bildande 1948.
Över en kopp varmt sött te pratar vi vidare om att de bor i område C, och att de fått besked från israeliska militären om att alla byns hus ska rivas. Vatten och ström är annars det som Ali säger att de saknar mest. Bara i Jordandalen finns ett tiotal olika beduinbyar och i dem ligger vattenkonsumtionen så lågt som på 20 liter per person och dag. Världshälsoorganisationen WHO anger som daglig rekommendation 100 liter per dag, och som jämförelse förbrukar vi svenskar 180 liter per person och dag. Visst är det anmärkningsvärt att en genomsnittlig israel som bor i en bosättning blir tilldelad och förbrukar 300 liter. [4]
På utfarten från Jeriko passerar vi några stora betongblock vid sidan om vägen. De är resten av en vägspärr (från andra intifadan år 2000 till 2005) som Israel låtit vara kvar ända tills för ett par år sedan. Genom vägspärrar kontrollerar Israel ännu precis vem som får färdas genom Jordandalen. Om man som palestinier inte kan bevisa att man bor i Jordandalen krävs speciella tillstånd för att passera. Enligt den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem fanns i augusti 2013 99 st fasta och 288 st flyttbara vägspärrar (om kan flyttas från dag till dag) utspridda över Västbanken. [5]
När vi susar fram på väg nummer 90 reser de oerhört vackra bergen sig på båda sidor om dalen. På östra sidan är det Jordanien vi ser. Vi befinner oss hela tiden långt under havets yta.
Eftersom jag är ekumenisk följeslagare har jag lärt känna bybor på många ställen. Vi stannar därför och hälsar på hos Musa Abayyed i byn Fasayil, och serveras te i det gassande solskenet. Vi sitter utanför hans fina nybyggda hus. Då berättar han att han, tillsammans med nio grannar alldeles nyligen fått rivningsorder på sina hus. Det betyder att Israels militär beordrar dem att riva sina egna hus, fastän de byggts i deras egen by. Men militären menar att område C av säkerhetsskäl är olämpligt för palestinier att bo i, trots att israeliska bosättningar byggs ut, och folk flyttar in, inom samma område. [6] När vi åker undrar vi hur det känns att stå inför beslutet om att själv riva sin familjs alldeles nybyggda hus.
Vi passerar den vackra lantbruksbyn al-Jiftlik och ser den stora vattenreservoaren på circa 15 000 kubikmeter som byborna byggt nästan färdig före jul. På juldagen dundrade två stora caterpillars modell D9 in och förstörde hela reservoaren, berattade Othman Anouz från al-Jiftliks byråd för oss. 15 israeliska soldater övervakade förstörelsen av dammen, berättar mina följeslagarkolleger, som hann komma och se en del av händelsen. Dammen hade inget formellt byggnadstillstånd, och byborna hade heller inte begärt något. Man måste nämligen begära det från den israeliska krigsmakten – eftersom den administrerar ockupationen på hela Västbanken – och alla som bor i Område C vet därför att det är i princip omöjligt att få något som helst byggnadstillstånd, för någonting. [7]
Från al-Jiftlik går turen vidare i allt grönare trakter. Vi kommer till en liten, ensligt belägen by som heter Ein al-Hilwa Um al-Jmal, och då är vi nästan så långt från Jeriko som man kan komma i Jordandalen. På nyårsafton var jag och hälsade på där.
Jag togs emot av Mahmoud Hayel, en beduin med ett varmt leende, många får, åtta döttrar och två söner. Den gröna dalen där byn ligger arrenderar de av Katolska kyrkan. Vi dricker te och han berättar om palestinska vardagshändelser som återkommande attacker från israeliska bosättare. De små barnen gav sig inte förrän min tyska följeslagarkollega Bettina och jag lekte med dem, och spelade lite fotboll. Men då hade vi redan fått både te och kaffe.
På nyårsdagen hade vi i följeslagarteamet planerat in en vilodag, men vid tiotiden får vi ett sms som handlar om en pågående militär husrivning någonstans i norra delen av Jordandalen. Vi beslutar oss för att åka dit.
Efter en dryg timmas resa kommer vi fram och ser hur just Mahmouds tälthus jämnats med marken. Även fyra grannar hade fått alla sin hus och boskapstält helt och hållet nermejade. Mahmoud, som varit så glad när vi besökt honom dagen innan verkar helt uppgiven och säger att soldaterna och två bulldozers bara behövde en timma för att förstöra deras hem. När vi kom hade de redan försvunnit. Grannen Hader Daraghmeh berättar att han bönat och bett soldaterna: ”Snälla, förstör inte mitt hem!” ”Äh”, svarade de, säger han: ”Du kan ta ditt pick och pack och flytta till stan”.
Jordandalen som utgör nästan en tredjedel av Västbanken är oändligt vacker, men på kartan som ockupationsmakten använder sig av består den till 87 % av område C. [8]
Bilder
1. Den här reserapporten utgår från Jeriko, en av de platser på jorden där människan först blev bofast. Strax utanför staden planerar Israel, enligt den omstridda, så kallade Nuwei’ma-planen, att tvångsplacera flera tusen beduinfamiljer. Enligt planerna ska varje familj tilldelas 500 kvadratmeter. Foto: Anders Carlehed.
2. På nyårsdagen väcktes beduinfamiljerna i Ein al-Hilwa al-Jmal av soldater och bulldozers. Bilden visar bohaget som tillhör Suleyman Hayels familj, så som det fösts ihop efter att huset utraderats. På en timme blev fem familjer hemlösa.
2012 revs 540 byggnader ägda av palestinier. 168 av dessa var hem för 815 personer. Enligt internationell humanitär rätt är Israel som ockuperande makt skyldig att skydda den palestinska befolkning och administrera territoriet till deras fördel. Internationell rätt förbjuder förstörelse av privat och offentlig egendom samt tvångsmässig förflyttning av befolkningen. [9] Foto: Anders Carlehed
