Jordbruk som motstånd

De tre kustnära regionerna Tulkarem, Qalqilya och Salfit på nordvästra Västbanken kallades tidigare ”Palestinas fruktkorg” på grund av sina rika vattenresurser och bördiga jordar. Idag har de naturtillgångar, som tidigare varit till befolkningens fördel, visat sig göra området desto mer utsatt under ockupation. Men det finns de som väljer att inte ge upp när den eftertraktade marken konfiskeras av israeliska bosättningar, militäranläggningar, industrier och murar: bönderna.

Jordbrukssamhället Deir Ballut ligger i västra Salfit nära gränsen till Israel, bara två mil från Ben Gurions internationella flygplats [1]. Ebtisam Musa, Faed Mustafa och Basima Mishal spanar mot flygplanen, som passerar lågt över deras huvuden. De är alla del av Deir Balluts kvinnokooperativ, som arbetar för jämställdhet mellan könen genom att försöka göra bygdens kvinnor ekonomiskt och socialt självständiga. För att nå det målet har de använt det verktyg som finns närmast till hands: jordbruket.

Tillvaron i Deir Ballut präglas av ockupationen. Samhället omringas av israeliska bosättningar i öst och muren mot Israel i väst [2, 3]. Vägarna har grindar som lätt kan stängas av den israeliska militären och med jämna mellanrum upprättas ”flygande vägspärrar” då alla som ska in eller ut ur byn kontrolleras [4]. Dessa vägspärrar sammanfaller ofta med arresteringar. Ibland stängs vägarna in till Deir Ballut av helt. Detta skapar i sin tur problem då arbetslösheten är hög, arbetstillfällena få och familjerna beroende av att männen lönearbetar i någon av Västbankens större städer eller i Israel [5].

De som blir kvar i Deir Ballut, när männen bara är hemma över helgerna, är kvinnorna. Därför är det också kvinnorna som tar det största ansvaret för det lokala jordbruket. Längs med byvägen breder åkrarna ut sig och överallt syns de kvinnliga bönderna, ihärdigt arbetande, men emellanåt vilar de och småpratar över en kopp kaffe. Mycket av samhällets mark har konfiskerats i samband med etableringen och expansionen av de närliggande israeliska bosättningarna, vilkas närvaro gör livet komplicerat för de kvinnliga bönderna. Det huvudsakliga bekymret är bristen på jordbruksmark [6]. Bönderna får inte bruka marken i närheten av bosättningarna och inte heller odla det land som omger de israeliska militärbaserna, vakttornen, grindarna och muren. Den mark som blir över är inte tillräcklig för att tillfredsställa byns behov och dessutom upplevs den som otrygg att vistas på som kvinna. Förr var odlingarna andningshål för många kvinnor, platser där de kunde arbeta i lugn och ro, utan hijab om de ville. Nu vet de att var de än befinner sig så observeras de av vakttornens övervakningskameror. Därtill förekommer återkommande trakasserier från bosättare och militären. Känslan av att ständigt vara övervakad och hotad skapar anspänning och otrygghet hos de kvinnliga bönderna och har tagit ifrån dem en av deras mest privata och trygga miljöer.

Kvinnokooperativet gör sitt bästa för att Deir Balluts kvinnor inte ska tappa hoppet utan organisera sig. De har bland annat startat en hönsfarm samt försäljning av maftoul (couscous), där deltagarna får dela på vinsten och de anordnar utbildningar om allt från projektledning till kvinnors rättigheter [7, 8]. Ett av de mest uppskattade projekten är kooperativets miljöprojekt, som fokuserar på ekologiskt jordbruk. Målet är att medlemmarnas odlingar ska bli helt ekologiska. Kvinnorna använder många av växterna på daglig basis, för både mat och medicin, och vill att de ska vara fria från alla typer av skadliga kemikalier. Ebtisam berättar med ett leende på läpparna om hur hon själv har blivit utbildad i ekologisk odling och nu får möjligheten att föra kunskapen vidare.

– Vi odlar ekologiskt för markens, miljöns och hälsans skull. Våra mödrar och mormödrar odlade på det här sättet. De använde växtens alla olika delar. Nu återvänder vi till de gamla metoderna och lär andra kvinnor om dem.

Ebtisam är rädd att de bekymmer som ockupationen för med sig ska bli för många för byns kvinnor att bära. Om kvinnorna förlorar hoppet riskerar det att sätta stopp för kvinnokooperativets projekt, som i dagsläget är livsviktiga för samhällets fortlevnad. Och samtidigt menar hon att deras arbete är viktigare nu än någonsin tidigare. Det är svårt att inte imponeras av den målmedvetenhet som Ebtisam, Faed och Basima visar prov på. Faed visar stolt upp sina bikupor. Honungsproduktionen är ytterligare ett sätt för henne och andra kvinnor att försörja sig och sina familjer på.

Ekobönderna Mona och Fayez Taneeb på Hakoritna Farm i Tulkarem använder även de sitt ekologiska jordbruk, som motstånd mot ockupationen [9, 10]. Deras gård ligger inkilad mellan muren och en israelisk kemikaliefabrik, som etablerades i Tulkarem efter att dess utsläpp inom Israel visat sig skadliga för såväl människor som för naturen [11]. I vanliga fall ligger vinden åt öst vilket gör att fabrikens giftiga utsläpp blåser rakt in över Tulkarem. De få gånger som vinden vänder och blåser in över Israel stängs fabrikens produktion ner, men Mona och Fayez minns första gången det hände, innan de israeliska bönderna på andra sidan muren hann protestera.

– Vi brukade plocka färsk sallad till frukost varje morgon. Plötsligt såg vi hur grödorna dog när röken blåste åt vårt håll. Vi förstod vilken skada kemikalierna, som fabriken släpper ut, hade på växterna. Då insåg vi att vi inte heller kunde fortsätta använda kemiska gödningsmedel i vårt jordbruk utan att riskera vår egen hälsa när vi åt från våra egna odlingar. Vi började utforska hur vi kunde ställa om till ekologiskt.

De kunde inte stoppa fabriken, men de kunde påverka sina egna vanor. Idag har Mona och Fayez en unik bondgård med en egen fröbank, insamling av regnvatten, permakulturodlingar där kvävefixerande växter kombineras med andra grödor, ett energisystem där gödsel från egna djur används för att tillverka naturlig gödning samt metangas, som kan användas för både matlagning och generera elektricitet, biodling för honungsproduktion och pollinering, ett torksystem som går på solenergi och en akvaponisk odling [12]. De har blivit i princip självförsörjande och lär studenter, skolklasser och andra bönder, som Ebtisam i Deir Ballut, om fördelarna med att odla ekologiskt. Fayez förklarar att för honom och många andra palestinier är jordbruket något heligt, en lika intim relation som den mellan trädet och jorden. Detta gör bönderna till enkla måltavlor för ockupationsmakten [13].

– Läget är svårt för lantbrukare över hela världen, men för de palestinska bönderna är det ännu värre. Israel försöker göra det omöjligt för oss att bruka vårt land. De vill rycka upp oss från vår mark, konfiskera den och bygga fler bosättningar. Dessutom gör de sitt bästa för att vi ska köpa frön, vatten, gödningsmedel och utrustning från dem. Hela mänskligheten är fast i samma skadliga kapitalistiska system, men för oss som lever under ockupation blir det än tydligare. Vi gör vårt bästa för att slå oss fria.

Under andra intifadan var gården ett militärt område och de kunde inte bruka jorden under flera års tid. Flera gånger skadades och förstördes gården av militären. När Fayez arresterades tvingades Mona fortsätta arbeta på egen hand och när muren byggdes förvärrades situationen ytterligare [10]. Men trots alla motgångar var det aldrig ett alternativ för Mona och Fayez att ge upp. Precis som för Ebtisam och de andra kvinnorna i Deir Ballut och otaliga andra palestinska bönder innebär deras jordbruk mer än bara en inkomst eller produktion av livsmedel. Jordbruket har blivit en självklar del i det icke-våldsliga motståndet mot ockupationen.