Suheia sitter på asfalten tillsammans med några andra kvinnor, bakom stålgaller. Om ett par timmar ska hon plocka jordgubbar åt israeliska odlare, på andra sidan muren. Men först måste hon köa och knuffande trängas med massor av män för att ta sig genom Ephraim-terminalen på norra Västbanken. Detta är för henne en helt vanlig vardag på väg till jobbet.
Klockan är inte ens 04:30 när jag träffar Suheia och det är ännu mörkt, men bakom den virade taggtråden på anläggningens staket lyser fullmånen och försöker tappert konkurrera med de starka strålkastarna. Hon har varit här sen före klockan fyra för att få en plats långt fram i kön. Den sträcker sig ända bort till marknadsstånden, där försäljare erbjuder varma drycker och doftande köttspett åt de över 3 000 nyvakna arbetare, som måste vänta i stålnätslabyrinten för att komma igenom vändkors och metalldetektorer och om allt går väl passera tillståndskontrollen.
Hela väntan kan ta timmar — mindre tid om kön är kortare, kontrollen snabb och inget hänger upp sig. På andra sidan stängsel och mur väntar israeliska bussar, som ska ta dem till israeliska arbetsplatser — om de kommer genom alla spärrar i tid. Klockan 04.34 görs första insläppet till kontrollterminalen. Suheia ler och skämtar och är helt lugn, men klagar på att det inte finns en särskild passage för kvinnorna, som det finns i vissa andra vägspärrar. [1] Flera medsystrar framför samma krav och de är besvikna och irriterade. Jag vet att mina kollegor i Tulkarem har påtalat behovet av en avskild kvinnopassage, men inget har hänt. Det behövs nya påtryckningar på myndigheter och människorättsorganisationer om de palestinska kvinnorna här ska slippa den oönskade kroppskontakten med främmande män var dag på väg till arbetet.
Från sin plats på asfalten, med ryggen mot staketet, berättar Suheia, att hon idag ska plocka jordgubbar i israeliska odlingar i åtta timmar. Lönen för den mödan blir 100 shekel, litet mer än 200 kronor. För sin påfrestande väntan i natten, under bar himmel, får hon förstås ingen ersättning. Den får hon själv betala för med minskad nattsömn. Nu reser sig kvinnorna, lämnar den något lugnare plats de funnit på marken och knuffar sig in bland alla andra väntande i den smala gång, som mest av allt liknar en boskapsfålla. Klockan har hunnit bli närmare fem.
Det är dunkelt trots strålkastarljuset och för en stund ser jag henne inte i gyttret av människor, de allra flesta män. Men så upptäcker jag henne framme vid vändkorset, väntande på att den röda lyktan ska slå om till grönt och en ny omgång människor släppas in för kontroll. Hon vänder sig hastigt om och vinkar, får vänta ytterligare en stund, men så rasslar det till och ett trettiotal personer rusar mot metalldetektorn och försvinner in i gångarna mot kontrollanter från privata, israeliska vaktbolag, som gör jobbet på denna terminal.
Ibland hör vi dem uppfordrande och irriterat ropa i högtalarna och vi vet, att någon arbetare då har fått problem och att det kommer att dröja innan det blir grönt ljus igen. Idag är det ändå ett fåtal som nekas inpassering och måste gå samma tröstlösa väg ut. En av dem förklarar att det inte fanns mer jobb idag — han hade plats för långt bak i kön och dagen har så sakteliga grytt. Klockan är sju, kön är borta. Bara galler och nät och skräp finns kvar. Och den tomma platsen efter jordgubbsplockerskan. I morgon och alla kommande arbetsdagar väntar henne samma pärs för att komma till jobbet.
