Svartvita bilder, sorglig arabisk musik. TV-apparaterna har flimrande hållit oss underrättade om misären som råder i Gaza. Vi har gått från familj till familj, druckit mängder av sockersött arabiskt Khaffue (starkt, mörkt kaffe alltså). Vi har haft tysta kaffestunder. Tysta kaffetårar. Vad kan vi säga? Vad kan palestinier säga? Dagar av tomhet från Gaza, med dödssiffror som fortfarande antas stiga, eftersom de många är svårt skadade och sjukvårdens resurser är körda i botten. Brist på blod. Brist på ork. Hopp. En absurd verklighet, ogreppbar.
Gaza, så nära men ändå så långt borta. Jag förväntade mig mer ilska, mer sorg, mer frustration, mer hat och förakt. Men det som skett i Gaza verkar inte förvåna. Det som sker i Jerusalem då judiska studenter dödas eller när Gaza attackeras är förfärligt. Omöjligt att förstå, men för de som lever här är det inte förvånande. Det är bara konfliktens verkliga ansikte konkretiserat på ytan. Israels ockupation av Palestina har inte samma brutala uttryck i vardagen, som de konsekvenser den visat de senaste veckorna, men konflikten slår emot palestinier och israeler dagligen. Den är lika dränerande på blod på Gazaremsan, som på Västbanken och i Jerusalem. Det är vardag.
För palestinier innebär ockupationen att deras rörelsefrihet radikalt inskränks genom vägspärrar, och vägar som är förbjudna för dem att köra på. Genom utegångsförbud och godtyckliga regler kring tillstånd angående vem som får besöka vilka orter och när. Plötsliga jordhögar och andra vägblockeringar hindrar framfarten, liksom terminaler där alla passerande kontrolleras noggrant. Förutom minskade möjligheter till att förflytta sig finns bosättningar som äter sig in på åkermarkerna, byggnadsförbud och bostadshus demoleras. På Västbanken finns olika former av inverkan från staten Israel som försvårar kommunikation mellan olika områden i landet och som hämmar utvecklingen.
För israelerna är livet också inskränkt. Ständigt uppmuntras en fruktan för arabvärlden, ständigt matas de med intrycket att landets välstånd upprätthålls genom militärmakten. Kanske är det så. Jag förstår viljan att försvara, men ser bara en vilja att försvara intrånget och berövandet av palestinsk mark. Ett berövande av människors värdighet vill jag inte ha förståelse för. Den israeliske soldaten är landets frihetskämpe, den glorifierade. Den uppmärksammade. Men de soldater jag möter i vägspärrarna har oroliga ögon. Rädda blickar, som svettas och ärligt förklarar för oss ”internationella” att de måste kontrollera alla med största noggrannhet, vem som helst kan bära en bomb under tröjan. Tack vare vapen, vägspärrar och misstro kontrollerar Israel Västbanken med krampaktiga händer. Men ger det frihet eller lycka?
Det öppna krig som vi sett dessa dagar kommer från människor som lever i konfliktens spänning, fyllda av ovisshet och rädsla. Det är röster från de som av rädsla tvingas att kontrollera och röster från dem som blir kontrollerade. Jag ser hos båda parter rädslan för en våldsam konfrontation. Många verkar förvänta sig krig, kamp och förändring. Det som tär är ovissheten om när den ska bryta ut ”på riktigt”.
Mitt bland dessa allvarliga stämningar sitter jag – och dricker kaffe! Det är ett märkligt land, en märklig vardag. Mina tysta kaffetårar blandas i grannars sällskap med tramsigt prat om väder, vind och att jag alltid förväxlar ord som qaelb och kalb med varandra (hjärta och hund på arabiska). Eftersom hunden är ett orent djur här, så blir det alltid lite komiskt när jag säger fel. Hurra för glädje mitt bland allvaret! Vi förväntade oss starka reaktioner, vilda demonstrationer inne i Nablus med våldsamma palestinier. Vi förväntade oss att de israeliska bosättarna skulle komma i stora grupper och krossa alla fönster här i byn för att visa sitt förakt. På grund av händelserna i Gaza och Jerusalem förväntade jag mig starka reaktioner från omvärlden. Förvånade reaktioner. Kanske är det just så att vi blir inte förvånade. Vare sig jag är palestinier eller västerbottning så blir jag inte förvånad.
Vi är kanske alla är avtrubbade, enkla människor som står kraftlösa inför våld och vapen. Det är inte bara israeler och palestinier som är rädda och avtrubbade. Vi lider alla av blodbrist. Brist på hopp. Brist på ork. Världen är sjuk, faktiskt. Kanske vi kan se på dessa dagar av tomhet från Gaza och Jerusalem och våga ta stunder av tysta kaffetårar tillsammans. Våga låta bli att jämföra: Nio människor döda i Jerusalem. Hundratjugo människor döda i Gaza. Kan man ställa någons tårar i proportion med någon annans? Väger en människas tårar, tyngre än en annans? Kan man ställa en människas rädsla över en annans? Kan vi våga låta bli att jämföra, försöka se vem som har mer del i denna konflikt, israelen eller palestiniern? Kan jag komma undan jämförelsen som fördömer och föraktar? Israels ockupation av Palestina är en konflikt där alla sidor dräneras på blod.
Hopp. Ork. De uråldriga reglerna är satta ur spel. Du skall icke dräpa. Du skall icke stjäla. Vi måste börja om från början, vi måste välja att älska varandra. Trots allt. Kaffetårar och tysta stunder är inte farliga, bara vi vet varför vi gråter. Eller har vi blandat ihop hjärta och hund, heligt med orent? Människovärde med stolthet och makt? Sitter vi i väst på tryggt avstånd, bekvämt avtrubbade och uppfyllda av politiskt tyckande medan israeliska och palestinska tårar fortsätter att rinna?