Olika platser men samma kamp. Rätten att få vara den en är, är en rättighet som många individer och grupper kämpar för runt om i hela världen. Normer och samhälleliga förutsättningar kan försvåra arbetet, men en tro på en förändring och ett mer accepterande samhälle är något som förenar alla dessa aktivister. Min sista reseberättelse, för denna gång, bjuder på inspiration från hbtq-rörelsen i Jerusalem.
I början av min tid som följeslagare bestämde jag mig för att jag ville veta mer om hur samhället i Palestina och Israel värnar om hbtq-personers rättigheter, ett underrapporterat område i de medier jag i vardagen har tillgång till. Jag valde därför att kontakta olika hbtq-aktivister och föra ett samtal med dem kring livet, civilsamhällets roll och hur ockupationen påverkar hbtq-personers liv i både Palestina och Israel.
Människor samlas för rätten att organisera sig för hbtq-frågor. Foto: T HultmanDetta resulterade i att jag åkte till Jerusalem under Jerusalem Pride. Jag var där under dagen för den stora paraden då västra Jerusalem fylldes av regnbågens färger på gator och i parker, där människor viftade med plakat och kärleksbudskap. På plats var det minst 20 000 människor som deltog i paraden [1]. En av deltagarna som jag träffade var Sophia Lewis, boende i Jerusalem. Jag frågade varför det var viktigt för henne att vara där.
– Många invånare i Jerusalem anser att de har större problem, exempelvis infrastruktur, än att förbättra situationen för hbtq-samhället. Jag ser att vi måste se till människorna som identifierar sig som hbtq-person. Generellt har exempelvis ungdomar ingenstans att vända sig i skolorna för stöd och rådgivning, det är helt upp till kuratorn om den vill arbeta med dessa frågor eller ej, berättar Sophia.
Jerusalem Pride anordnas av en organisation som heter Jerusalem House for Pride and Tolerance, en lokal organisation som anordnar aktiviteter för ungdomar och för vuxna hbtq-personer. De arbetar bland annat för att hbtq-personer inte ska känna sig pressade att flytta till Tel Aviv i jakt efter en känsla av frihet, utan ska kunna leva och må bra i Jerusalem. I de större städerna i Israel bedöms hbtq-personer generellt vara accepterade, men där det ändå påvisad att trans- och queerpersoner är i högre grad utsatta för diskriminering jämfört med bi- och homosexuella. [2]
Vid uppstarten till paraden träffade jag Abner Lutski, där för att delta i pridefirandet. Abner berättade för mig om vikten av Jerusalem Pride,
– Jerusalem Pride är ett politiskt ställningstagande. Här är vår organisering inte alls så självklar som i Tel Aviv där staden går in med ett starkt ekonomiskt stöd till organiseringen av festivalen. Här måste vi fortfarande kämpa för vår rätt att organisera oss. Vi säger inte till de religiösa att de måste ge sig av utan vi försöker hitta ett sätt som vi alla kan vara här i gemenskap.
Prideparaden samlade i år runt 20 000 personer. Foto: T HultmanInom Jerusalem Open House for Pride and Tolerance finns det även föreningar för individer som tillhör olika religiösa grupper [3].
Under min tid som följeslagare träffade jag även hbtq-personer i Palestina, men dessa var inte organiserade och ville heller inte medverka i artikeln som individer. I de ockuperade Territorierna på Västbanken är det inte olagligt att vara homosexuell, vilket det är i Gaza, men det är generellt i samhället en stark tabu att vara homosexuell [4]. Jag försökte komma i kontakt med en palestinsk organisation som heter al-Qaws som organiserar palestinska hbtq-personer och har även en stödlinje men lyckades aldrig ordna ett möte. Trots uteblivet möte är al-Qaws ett exempel på att det går att organisera och föra arbetet framåt i Palestina.
