Jag har nu börjat ge guidade turer av Hebron. Som om detta vore min egen hemstad. På ett sätt känns det redan som min hemstad. Det är lätt att förälska sig i Hebron – varma, stimmiga Hebron där jag inte kan ta många steg på gatan innan jag måste stanna och skaka någons hand. Komplicerade, ockuperade Hebron där de israeliska bosättningarna breder ut sig år efter år.
Överallt där jag läser om min stad anges det att vi har fyra israeliska bosättningar i centrala Hebron. Jag skulle säga att vi nu har fem. Bara några dagar innan vi kom till Hebron flyttade bosättare in i Rajabi-huset som ligger i H2-området (1) strax öster om Ibrahimimoskén.
Rajabi-huset ockuperades av bosättare i mars 2007. Israelisk militär utfärdade en vräkningsorder i november samma år, men bosättarna vägrade lämna byggnaden. Ärendet avgjordes slutligen i Israels högsta domstol ett år senare och vräkningsordern verkställdes i december 2008(2).
Bosättarna menar att de lagligen köpt Rajabi-huset och har sedan vräkningen försökt bevisa detta i Israels högsta domstol. Olika historier om hur köpet gått till florerar, men domstolen har i sin utredning klassat vissa dokument som förfalskade (3). I mars i år kom Högsta domstolens beslut. De lämnade över ärendet till Israels försvarsminister, som nästan omedelbart avgjorde ärendet till bosättarnas fördel och gav dem tillåtelse att flytta in(4).
Samtliga israeliska bosättningar på Västbanken är illegala enligt internationell lag. Enligt Genèvekonventionen har en ockuperande makt inte rätt att flytta sin befolkning till det ockuperade området(5). Israel ratificerade Genèvekonventionen 1951(6).
Det kanske låter som att ett hus hit eller dit inte spelar så stor roll, men det är såhär de illegala bosättningarna sprider sig, här i Hebron och på övriga Västbanken. Som Yehuda Shaul, en av grundarna av den israeliska fredsorganisationen Breaking the Silence (7) sa till oss idag när vi gick runt i H2: ”Varje centimeter spelar roll. Ett staket blir till en mur. Steg för steg, hörn efter hörn förvandlas Hebron. Kommer ni tillbaka om 10 år kommer det vara en helt annan stad, även om ni inte ser förändringarna från dag till dag”.
Rajabi-huset har en strategiskt viktig placering mellan Kiryat Arba – den första bosättningen på Västbanken som nu huserar runt 8000 bosättare (8) – och gamla stan i Hebron(9). FN-organet UNOCHAoPt (FN:s kontor för humanitärt bistånd i det palestinska området ) befarar att etablerandet av Beit Ha Shalom (bosättarnas namn på Rajabi-huset) kommer att öka förekomsten av våld och trakasserier, samt ytterligare begränsa palestiniernas rörelsefrihet i området (10). Detta blev följden när huset ockuperades under 2007-2008(11).
Såvitt vi vet har tre familjer flyttat in i huset. Med sina 3 500 kvadratmeter beräknas byggnaden kunna rymma upp till 40 familjer.
Det bor ett antal palestinska familjer i dalen Wadi Al Hussein mellan de befintliga bosättningarna Kiryat Arba och Givat Ha’avot, där även Rajabi-huset ligger (12). En utav dessa är familjen Jabari. De har bott i området sedan generationer tillbaka och deras får betar i dalen mellan bosättningarna. En eftermiddag när vi åker ut för att träffa familjen ser vi en stor grupp bosättare och militär bland fåren. När vi kommer ner i dalen berättar pappan i familjen, Abdul Karim, att bosättarna kommit ner från Givat Ha’avot för att trakassera honom och hans söner. Det låter på Abdul som att detta inte är helt ovanligt. Vi hör hur bosättarna skriker och Abdul förklarar att de vill att han ska flytta från deras land, att han inte har där att göra.
Abdul bär alltid med sig ett domstolsbeslut som visar att det här är hans land och att han har rätt att vara här. Han räcker mig ett skrynkligt papper i en plastficka. Texten är på hebreiska men jag tittar ändå på det en stund, som för att försöka visa att jag förstår det befängda i att Abdul tvingas uppsöka en israelisk domstol för att få ett beslut som visar att han har rätt till den mark hans familj brukat i generationer. Ett beslut som är skrivet på ett språk han inte kan läsa. Jag skakar sakta på huvudet när jag lämnar tillbaka plastfickan, för som så många gånger den senaste månaden har jag inga ord som räcker till. Jag förstår inte det som händer här.
När bosättarna ser oss med våra kameror drar de sig undan och Abdul och hans söner kan låta fåren beta färdigt. Jag har många gånger tänkt att Nikon-märket på mitt kameraband varit för lysande, för synligt. Idag förstår jag att det är min kamera som fått bosättarna att backa undan. Idag betyder märket att någon utifrån är här och dokumenterar vad som sker, och att Abdul och hans söner får en tillfällig paus från sina grannars påtryckningar.
Abdul bjuder in oss på te och visar en film inspelad timmen innan vi dök upp. Han förklarar att han alltid bär med sig en kamera för att kunna dokumentera våld och trakasserier från bosättarna. Kameran blir ett viktigt, men ofta ett alltför klent försvar mot bosättarnas och soldaternas vapen. Jag känner igen detta från många andra familjer vi träffat. De flesta videokameror vi stöter på har ett BT’selem-klistermärke(13).
Abdul berättar att han har över 2000 filmer sparade, men att han sällan anmäler något till polisen. Anmälan tar bara tid och energi, och Abduls fall läggs ner varje gång. Abdul berättar länge och detaljerat om den senaste gången han anmälde svåra trakasserier från de israeliska bosättarna till israelisk polis. Anmälan resulterade i att Abdul själv greps på polisstationen, för att sedan släppas mot borgen, pengar som familjen ännu inte fått tillbaka då fallet fortfarande är öppet. Abduls berättelse är dessvärre inte unik här i Hebron, den stämmer alltför väl överens med vad FN rapporterar från området. Rättssäkerheten har helt satts ur spel vad gäller hot och våld riktat mot den palestinska befolkningen från israeliska bosättare. Majoriteten av inkomna anmälningar om bosättarvåld i Hebron de senaste åren har lagts ner utan åtal (14).
Jag undrar om jag någonsin kommer hitta de rätta orden.
Bilder
1. Rajabi-huset. Bannern visar ”Beit HaShalom” – fredens hus och under denna sitter domslutet från Israels högsta domstol som slutligen ledde till att de israeliska bosättarna kunde flytta in. Foto: Cecilia Bödker Pedersen
2. Familjen Jabaris får som betar i Wadi Al-Hussein-dalen, bland israeliska bosättare och militär. Foto: Cecilia Bödker Pedersen
