8 december 2014. Idag började vår Midterm orientation, som är en vecka tillsammans med alla följeslagare i grupp 54. Vi har en vecka full av spännande studiebesök och möten med både palestiner och israeler. Tanken är att vi även ska få en större förståelse för israelernas perspektiv, för att på så sätt också bättre kunna behålla vår neutralitet gentemot konflikten. Vi är dock aldrig neutrala gentemot brott mot mänskliga rättigheter.
Det kändes kul att träffa alla följeslagare igen på hotel Capitol i östra Jerusalem. Vi alla har så många erfarenheter att utbyta från vår tid här i Palestina och Israel. Vi började veckan med att reflektera i grupper om våra upplevelser här. Frågorna vi fick var:
Något som fick mig att skratta: När en palestinsk åsna blev arresterad av en israelisk soldat.
Något som fick mig att vilja gråta: Det var i samband med att jag var vid vägspärren Qalandiya. En fransk delegation var på plats när en tio dagars baby med sin palestinske mor anlände. Barnet behövde åka till sjukhuset men de blev inte insläppta för att modern inte hade det ”rätta” tillståndet. En av fransyskorna började gråta och när modern såg det, tröstade hon henne, med babyn i famnen. Det var både så rörande att se och en sådan absurd situation.
Något som förvånade mig: Den otroliga gästfriheten bland palestinerna. När vi har besökt familjer som har fått sina hus demolerade av de israeliska myndigheterna, och familjerna har förlorat precis allt som de äger, vill de ändå bjuda oss på te, vilket är bland det lilla som de har kvar. Det säger en hel del om människorna.
Vad jag inte gillar med att bo i team: När min rumskamrat har tidig vägspärrtjänst nån gång och inte hör sin väckarklocka ringa klockan 3.30. Då är jag väl bara sådär måttligt road av att kliva upp och stänga av väckarklockan åt henne om jag själv börjar först klockan 8.00 den dagen.
Vad som har gjort mig mer medveten om varför jag har valt att åka hit: Möjligheten att arbeta med mänskliga rättigheter på en väldigt praktisk nivå, arbetet som jag gör här, spelar verkligen en roll och påverkar människorna jag möter i östra Jerusalem.
9 december
Idag hade vi träning i informations- och påverkansarbete med vårt Jerusalemkontor, vilket var riktigt nyttigt. Nu vet jag hur jag ska prata med beslutsfattare för att få dem att ta upp frågor relaterade till Israel, Palestina och mänskliga rättigheter på sina agendor samt svara med potentiella motargument de kan komma med. Jag lärde mig också idag att det finns en Hasbararörelse [1] runtom i världen.
På kvällen åkte vi till det palestinska flyktinglägret Dheisheh utanför Betlehem, med cirka 11 000 internflyktingar. [2] Trots de svåra socioekonomiska omständigheterna de lever i, frodas kulturlivet med de väldigt kreativa och engagerade personerna i lägret som gör det bästa av situationen som de befinner sig i. En barngrupp hade förberett en traditionell dansshow, teaterstycke och sång för oss. De var så duktiga och det var underbart att se dem så stolta. Efteråt åt vi middag med barnen, vilket var en fin möjlighet att prata mer med dem om deras liv, hopp och drömmar.
10 december
Idag träffade vi en israelisk man, Michael Warschawski, från Alternative Information Center, som arbetar för fred genom att använda sig av information för att bygga partnerskap mellan Palestina och Israel. [3] Han berättade om sin syn på konflikten, om historien, om unga israeler, om Gaza och om sin definition av sionism.
Vi åkte på eftermiddagen till byn Beer Sheva i Israel för att vara med på en sanningskommission om det israeliska samhällets ansvar för händelserna 1948-1960. Vi lyssnade bland annat till en 84-årig israelisk soldat som berättade om sina upplevelser av att ha varit med och stridit i kriget 1948. Han fick frågan varför det var så få soldater som kunde tänka sig prata om det som de var med om i sina yngre år. Mannen svarade att det inte var lätt att prata om det då vi människor undertrycker obehaliga minnen. Han sa också att många har mycket självkritik, vilket inte var lätt att exponera för andra. Det var stort av honom att delta, tyckte jag.
Efter det åkte vi till Haifa och checkade in på det katolska klostret Stella Maris där vi åt en god middag.
11 december
Imorse var det vårt team som ansvarade för morgonreflektionen. Vi reflekterade kring begreppet fred och började med att spela upp Jean Sibelius ”Finlandia”, också kallad En sång för fred, för den vackra texten. [4]
Därefter bad vi våra kollegor reflektera kring Sankt Franciskus bön, som inleds med den inspirerande raden: ”Gör mig till ett redskap för din frid/fred” [5] för att sedan avsluta med tyst reflektion i kväkarstil. [6]
Under förmiddagen träffade vi två olika grupper. Vi hörde israelen Ruth Hiller från organisationen New Profile prata om sin strävan att demilitarisera Israel och om hennes sons sexåriga kamp för att slippa bli inkallad till den israeliska militären. [7] Efter mötet med New Profile träffade vi Ranya Laham från föreningen Musawa som arbetar för att främja de sociala, ekonomiska , kulturella och politiska rättigheterna för de palestinska arabiska medborgarna i Israel. [8]
Under eftermiddagen hade vi ledigt, så jag besökte den uråldriga staden Akko. Jag lärde där känna en familj genom att jag tog fel väg till utsiktstornet som jag ville till, och istället lyckades gå in i en familjs vardagsrum. Både familjen och jag var lika förvånade över att jag plötsligt stod där i deras vardagsrum. Jag blev bjuden på te och döttrarna tog sedan med mig ut på en sightseeingtur för att beskåda stan ur ett lokalt perspektiv. Vilka söta tjejer. Den ena tjejen, Sahar, är 15 år och pratar fyra språk flytande: arabiska, hebreiska, engelska och koreanska. Hon blev som 13-årig kär i en koreansk sångare och lärde sig därför språket.
På tågperrongen i Akko hade jag ett annat minnesvärt möte men den här gången med en trevlig israelisk tonåring, Ruti. Vi började samtala för att vi båda insåg att vi hade hoppat på fel tåg, jag för att jag inte hade förstått hebreiskan på skylten och hon för att hon hade haft näsan i en bok. Under den intressanta resan hem pratade vi om livet, konflikten, freden och om musik.
12 december
Vi åkte idag till byn Wahat al-Salam/Neve Shalom. [9] Byn är ett medvetet projekt för palestiner och israeler att leva tillsammans och utgör ett praktiskt förslag på hur en enstatslösning skulle kunna se ut. Deras gemenskap bygger på ömsesidig acceptans, respekt och samarbete. [10] Vår värd Dawoud Boulos sa att det är inte alltid lätt att leva tillsammans men att det är möjligt. Under en promenad genom den fina byn var det inspirerande att se att gamla tårgaskanisters användes som blomsterkrukor, fredsodlingen pågick för fullt!
På kvällen besökte vi en Shabbatsgudstjänst i en reformerad synagoga, Kol Haneshama, i Jerusalem. Vad stämningsfullt det var med mycket sång och glädje! De hade flera vackra böner, bland annat en som hette Prayer for Peace, Bön för fred. [11]
13 december
Imorse hade jag tidig vägspärrstjänst i Qalandiya och tog med mig ett julsånghäfte för att öva mig lite inför Svenska kyrkans Luciatåg. När jag sjöng ”Nu tändas tusen juleljus” för mig själv där i regnet klockan 4.45, tårades mina ögon när jag läste orden
”Du stjärna över Betlehem, o låt ditt milda ljus få lysa in med hopp och frid i varje hem och hus”.
Det var knappast för att jag sjöng så vackert som jag blev rörd, utan för att innerbörden av orden blir så oerhört betydelsefulla här i trakterna. Min tid här har fått mig att inse att dessa två ord, hopp och frid, innebär precis allt för människorna här.
Bilder
1. Skrivet om fred på en vägg i Dheishehs flyktingläger. Foto: Sandra Häggström
2. I byn Wahat al-Salam/Neve Shalom används tårgaskanisters som blomsterkrukor. Fredsodlingen frodas! Foto: Sandra Häggström
