Jag har i några reserapporter berättat om den svåra situationen för palestinska bönder och herdefamiljer i Jordandalen. Om förödmjukelsen av att leva under ockupationen. Det har varit utsnitt ur verkligheten. Här kommer en överblick, det man ser och plötsligt inser när man första gången åker uppför dalen.
Dadelpalmer, dadelpalmer. Väg 90 norrut kantas av dadelpalmer. Tre miljoner för att vara någorlunda exakt. De står i räta rader, bakom bosättarstängsel. Det är Medjooldadlar, de bästa som finns, säger de som vet. Nästan alla exporteras. Bredvid dem ligger vinodlingar och enorma växthus.
Då uppstår genast tanken, och en gryende insikt, att palmer planterar man inte om ens närvaro är tillfällig, eller ens riskerar att vara tillfällig. Eller om faran är stor att leva här, mitt i ”fiendeland”.
Många av de 34 israeliska bosättningarna i Jordandalen etablerades tidigt, flera var först militära posteringar. Uppgifterna om hur många israeler som bor där varierar mellan cirka 7 500 och 15 000. [1]
Men det som alltså slår en redan från början är att de tycks så permanenta, och så stora när man räknar in de odlade markerna. Titta på kartan. De rödlila områdena är bosättningarna, deras odlingar och den mark som de kontrollerar. Dessa sträcker sig nästan hela vägen längs dalens botten, längs Jordanfloden. Undantag finns på sina håll, där jordmånen är sämre. Även längs andra vägar, där dalarna ger plats för odlingar, och höjderna för väl bevakade samhällen, har israeler övertagit jordar och marker. De bördigaste markerna.
På strategiska ställen ligger de israeliska militärbaserna.
Till slut tycks ett mönster bildas. Särskilt om man tar i beaktande resten av kartbilden. Hela Jordandalen, förutom Jeriko i söder och ett antal små palestinska byar – minimala gula prickar på kartan, med sammanlagt cirka 25 000 invånare – är blått, område C under fullständig israelisk kontroll. Här, på 94 % av Jordandalen, får i princip, och den principen är hård, inga palestinier bo. Och om de bor där så får de inte bygga någonting, inte borra en brunn, inte bygga ut skolan, inte bygga ett skjul för fåren.
De som ändå gör det får order att flytta. Och de som bygger en damm för att samla regnvatten, eller försöker renovera en brunn får dem i regel förstörda.[2]
För säkerhets skull och för att i enlighet med israelisk lag kunna försvara avhysningen av palestinier från område C, så har 56 % av det avsatts som militär zon och 20 % som naturreservat. Bit för bit har sådana områden sedan kunnat överföras till bosättningarna för expansion.
Visserligen behöver Israel stora militära övningsområden, men står jag i dalen och tittar mig omkring ser jag många öde berg, kullar och dalar och undrar varför de cirka 3 000 beduiner och herdefamiljer som lever där, i ett mindre antal dalsänkor, måste få sina hem demolerade, när militärträning kan ske på annat håll.
Eftersom Israel och Jordanien har ett mångårigt och stabilt fredsavtal pågår samtidigt en av-minering i gränsområdet mot Jordanfloden och där har på flera håll bosättarodlingar startats. Det rimmar illa med säkerhetsargumentet, men skulle kunna passa argumenten för en fortsatt, långsiktig närvaro.
Nu undrar vän av ordning hur allt detta kan komma sig.
Det beror på två saker:
1) Israel bryter mot internationell lag och mot Genèvekonventionerna, som bland annat säger att en ockuperad befolkning inte får diskrimineras och att befolkning från den ockuperande makten inte får flyttas in. [3]
2) Osloavtalen, som 1993 och 1995 slöts mellan Israel och palestinierna gav Israel rätten att helt kontrollera område C, 60 % av Västbanken. Avsikten var att palestinierna steg för steg skulle ta kontrollen över sitt eget land. Först, direkt, i område A, sedan bit för bit i område B och inom fem år i hela landet.[4] Eftersom avtalet aldrig kom vidare cementerade det istället Israels absoluta kontroll över större delen av landet.
Israel hävdar samtidigt att man följer lagarna när man fattar beslut. Eftersom mycket stora delar av Jordandalen var statlig mark under det ottomanska och jordanska styret (och arrenderades ut till eller traditionsmässigt nyttjades av lokalbefolkningen) kan Israel hävda att marken nu ligger under den israeliska staten. Men även mark ägd av palestinier har många gånger konfiskerats. Ett sätt att göra det på är genom att försvåra nyttjandet av marken. Har den sedan bedömts outnyttjad under tre år så ger lagen rätt till förstatligande.[5]
Avsikten, menar många bedömare, och uttrycker många israeliska militära och politiska ledare, är att införliva Jordandalen med Israel.[6] Det skulle omöjliggöra skapandet av en livskraftig palestinsk stat. Även den senaste förhandlingsplanen, utmejslad av USAs vicepresident John Kerry, skulle ge Israel långsiktig kontroll över Jordandalen.[7]
I maj 2011 förklarade premiärminister Netanyahu i den amerikanska kongressen att ” Israel skulle aldrig gå med på att dra sig tillbaka från Jordandalen under något fredsavtal undertecknat med palestinierna.”[8]
Och dagen före valet den 17 mars förklarade Netanyahu att någon palestinsk stat kommer han som premiärminister aldrig gå med på, även om den hårda kritiken, främst från USA, sedan fått honom att försöka mildra uttalandet.
Det är den avsikten jag tycker mig se, inse, när jag reser genom Jordandalen där kullarna i väster så här på våren lyser gröna, men där fåren och getterna inte får beta.
Bilder
1. Karta över Jordandalen (UNOCHA, feb. 2012, http://www.ochaopt.org/). Nertill syns Jerusalem och i sydöst Jeriko. Jeriko i ljust gult är under palestinsk kontroll. I övrigt är hela Jordandalen (blått) område C, utom några av de små byar som är markerade i gult. Prickiga områden är militär zon och grönt streckade ”naturområden”. De rödlila områdena visar bosättningarnas utbredning.
2. De israeliska bosättningarnas odlingar täcker en stor del av Jordandalens bördigare marker. Tre miljoner dadelpalmer ger avsevärda exportinkomster. De har planterats av människor som har tänkt stanna. Foto: Per-Ulf Nilsson
