Jag älskar kartor. Jag är en sådan där person som kan försjunka i kartor i timmar, följa floder och gränser, städernas placering och undra över hur platserna ser ut i verkligheten – eller minnas platser jag varit på genom att besöka dem igen på kartan.

Om man älskar kartor är Västbanken en mycket bra plats att vara på. Här är kartorna själva nyckeln till att förstå vad som händer. Kartorna möjliggör analyser. Kartorna förutser var mark kommer att skövlas härnäst för att bereda väg för murbygget. Och kartorna avslöjar hur avlägsen en sammanhängande palestinsk stat är.

En sen kväll sitter vi hos vår vän Ata i byn Al Walaja och tittar på kartor. Han försöker få oss att förstå hur allt förändras. Det ursprungliga Al Walaja ligger några kilometer västerut i det som 1948 blev en del av staten Israel. Byborna flydde och hamnade på andra sidan stilleståndslinjen i det som vi kallar Västbanken – d.v.s. västra banken av Jordanfloden. Där grundade man en ny by med samma namn. 1949 till 1967 tillhörde Västbanken Jordanien, men allt sedan sexdagarskriget 1967 ockuperar Israel Västbanken och alltså också det nya Al Walaja. Ett slags palestinskt självstyre upprättades i och med Oslo-avtalet 1993, men det finns ännu inte någon palestinsk stat. Invånarna i Al Walaja är idag statslösa palestinier under israelisk ockupation.

Några dagar senare i Jerusalem träffar vi en grupp judiska studenter som nyligen valt att flytta till Israel – att som det heter göra Aliyah. Emelie som är uppvuxen i Ohio säger att det som varit svårast att anpassa sig till är alla gränser. ”Är det här mitt land eller deras land, är jag på den sidan eller den här sidan om gränsen?” Men hon berättar också om den oerhörda lättnad det inneburit för henne att komma till ett land där hon är del av majoritetsbefolkningen. ”I Ohio grät jag varje jul när jag var barn och bad till Gud att jag skulle få bli kristen. Jag ville ju vara som alla andra.” Och hon fortsätter: ”Det betyder mycket att ha en kollektiv identitet. Det gör att jag idag kan känna mig som en del av något större, som en del av ett kapitel i den judiska historien. Det är stort. Men att flytta hit var för mig inte ett sätt att säga att jag tycker att det här landet bara tillhör judarna. Jag är övertygad om att man kan vara väldigt sionistisk och samtidigt verkligen se behovet av en palestinsk stat. Jag tror faktiskt inte att vi någonsin kommer att ha en framgångsrik judisk stat förrän vi har en framgångsrik palestinsk stat vid dess sida.”

Men den framgångsrika palestinska staten verkar avlägsen. FN:s specielle rapportör John Dugart ger i sin senaste rapport (publicerad 29 januari 2007) en mörk bild av situationen. Han beskriver Gaza som en isolerad landsremsa där Israel kontrollerar alla kontakter med omvärlden och Västbanken som allt mer kringskuret och avskuret av muren, vägspärrarna, de israeliska bosättningarna och av israeliska vägar där bara bosättare får färdas. Israel bygger nu tunnlar så att de kringskurna palestinska samhällena ska ha något slags kontakt med varandra.

Men kan man få en stat att fungera som består av separata landremsor sammanlänkande av tunnlar? Jag försöker föreställa mig svenska städer sammanlänkade med tunnlar medan andra människor med andra lagar och andra politiska ledare färdas ovanför oss på andra vägar som vi inte får använda. Det är inte helt lätt.

Tidiga morgnar går vi till Gilo som är den checkpoint som alla som reser mellan Betlehem och Jerusalem måste passera för att komma till andra sidan muren. När vi kommer dit vid femtiden är det redan upp emot tusen personer som står och väntar på att de israeliska soldaterna ska öppna grindarna. De är på väg till sina arbeten i Jerusalem eller Tel Aviv, men köerna är långa och långsamma och det tar upp emot en och en halv timme för dem att ta sig igenom Gilos spärrar, ID-kontroller och metalldetektor. Om man har tillstånd att passera det vill säga. Annars kommer man inte igenom alls.

Vi går dit för att många vittnar om att vår närvaro gör skillnad. Vi protesterar när köerna blir för långa eller om spärrarna inte öppnas. Protesterna mot murbygget i Umm Salamone fortsätter och vi åker dit varje fredag. Nu samlar demonstrationerna hundratals människor – samtidigt som bulldozers arbetar för fullt. Vi besöker också andra palestinska samhällen som kommer att drabbas av murbygget – som t.ex. Al Walaja som hör till de byar som helt kommer att muras in.

I mitt huvud snurrar det allt mer. Och jag blir inte mycket klokare av alla kartor vi tittar på eftersom kartor över Mellanöstern inte bara är en avbildning av verkligheten utan också är något högst politiskt. Gränsen mellan Israel och Västbanken som kallas ”gröna linjen” är utsuddad på de flesta israeliska kartor vi ser – det ser ut som om allt är en del av staten Israel. Inte sällan träffar vi också på kartor över Palestina där Israel inte finns utsatt.

Innan jag reste från Sverige bläddrade jag i en bok om Jordanien och på kartorna där i såg det fortfarande ut som om Västbanken tillhör Jordanien – även om Jordanien formellt gav upp sina anspråk på Västbanken 1988 till förmån för bildandet av en palestinsk stat. Till och med i min bibel finns det kartor över Palestina – på Jesu tid, då det var en del av det romerska riket.

Men alla tillgängliga kartor till trots så är det inte alltid enkelt att hålla ordning på historien och hur gränserna har flyttats. När vi tittar ut över den vackra dalgången från Atas hus i Al Walaja kan vi se den järnvägslinje som går genom dalen från Jerusalem till Tel Aviv. Vi frågar Ata om det är Israel som byggt järnvägen, men han berättar att järnvägen byggdes redan på artonhundratalet under den ottomanska tiden. Minnen från olika historiska epoker överlappar varandra och emellanåt dyker det till och med upp någon gammal romersk amfiteater i landskapet. Och det är faktiskt en tröst att se de romerska ruinerna. Historien har sin gång och allt förändras. Kartor måste ständigt ritas om – och murar förr eller senare rivas ner.

Fler rapporter