Stenkastning är ett vanligt förekommande fenomen på Västbanken. Den förknippas oftast med palestinskt motstånd mot ockupationen. Palestinier är dock inte de enda som kastar sten. Ska man värdera en sten från en palestinsk hand annorlunda än en sten från en israelisk bosättares hand? Bör man ha olika acceptans för följande händelser: att en palestinier kastar sten på israeliska soldater, att han kastar på bosättare eller för att en bosättare kastar sten på palestinier?
Lena kom in i vårt allrum med uppsynen av att ha något att framföra.
– Kontakten i Nahhalin har hört av sig. Bosättarna har kastat sten på byborna igen.
– Ska vi åka? sa Mbali.
– Det fungerar inte idag med planeringen och det har ju redan hänt så vi kan lika gärna åka i morgon förmiddag, sa Lena.
– Ok! sa Mbali.
Taxin hämtade upp mina följeslagarkollegor och efter cirka 20 minuters körning var Lena och Mbali framme i Nahhalin. Ett samhälle med cirka 10 000 invånare som ligger sydväst om Betlehem stad, inklämt mellan stora bosättningar som Israel vill smälta samman till ett Storjerusalem. Intill det palestinska samhället Nahhalin ligger en av Västbankens största bosättningar, Betar Illit [1]– israelisk och illegal utom i Israels värld [2] – här bor framförallt ultraortodoxa judar.
Hemma hos kontakten Majed, över en kopp kardemummadoftande kaffe, fick Lena och Mbali en redovisning för händelser under den senaste tiden.
– Bönderna som har mark nära staketet kring bosättningen Betar Illit blir ofta utsatta för stenkastning när de brukar sin mark. Bosättare står innanför staketet, kastar sten och ropar dåliga saker.
– Kan vi träffa någon av bönderna och se området? frågar Mbali.
– Jo men idag vill jag ta er med hem till en annan familj. Det har varit en serie attacker de senaste dagarna. Israeliska bosättare från Bat Ayin kastade först stenar på en taxi, lyckligtvis var det bara vindrutan som förstördes men i lördags, den 16 maj så hände det igen. Vi åker hem till familjen så får de själva berätta.
När Lena, Mbali och Majed är på väg fram mot huset ser de två skrikande barn som springer in i huset där Abed Alrahman Najarara, 85 år och Jalila Najarara, 80, bor. När besökarna kommer fram till den öppna dörren så ser de hur farmor Jalila är upptagen med att lugna de upprörda barnen. Hon förklarar för dem att besökarna inte är några farliga stenkastande främlingar. Farfar Abed bjuder gästerna att slå sig ner i en soffa och lätt haltande går han och sätter sig i den andra. Efter en stund kommer Jalila in från köket bärande på en bricka med glas fyllda med ljusgrön citron-mynta-dryck och med barnen i släptåg. För säkerhets skull söker den mindre broderns hand då och då farmors långa klänning. Gästerna bjuds varsitt glas. Farmor Jalila slår sig ner bredvid farfar Abed som tar en klunk från sitt glas och säger:
– Vi har bott i Nahhalin sedan vi var unga.
Majed ber honom berätta vad som hände för tre dagar sedan, lördagen den 16 maj.
– Vi och våra barnbarn skulle hälsa på vår dotter. En kusin till mig och hans fru körde oss när stenar började komma flygande.
– Vi lutade oss över barnen för att skydda dem, flikar Jalila in.
– Rutan gick sönder och jag fick en sten på låret, min kusin tänkte fortsätta att köra för att komma undan men då han förstod att jag var skadad stannade han, fortsätter Abed.
– Några israeliska soldater såg alltihop, kom fram till bilen och hjälpte till med första förband,. Jag sa till dem att arrestera stenkastarna men soldaterna svarade att de ingenting sett, sa Jalila.
En palestinsk ambulans tog Abed och Jalila till Betlehems sjukhus där de fick stanna i två dagar.
– Jag har lite svårt att gå och min fru har fortfarande högt blodtryck efter chocken men annars mår vi bra. Pojkarna är rädda och oroliga men det går nog över. Insh’allah [3].
Bilder
1. Palestinsk olivodling framför utanför Betar Illits stängsel. Foto: Hans Jonsson.
2. Abed Alrahman Najajara, 85 år, och Jamila Najajara 80 med ett av barnbarnen. Foto: Lena Huseman.