För lite mer än tio år sedan levde jag en tid på en kibbutz vid Medelhavets strand, arbetade som volontär och upplevde fantastiska dagar i all tysthet i ett litet hörn av Israel. Jag plockade mango och avokado och kommer ihåg att arbetare från Gaza, bara ett par kilometer söderut, pendlade varje dag till kibbutzens plantager och fabriker. Jag kommer också ihåg att de ibland inte kunde komma till jobbet eftersom gränserna var stängda. Utöver detta var Zikim ett litet paradis som nästan kändes som den tryggaste platsen på jorden.
Idag är jag mer osäker på att röra mig i det här området, som har blivit beskjutet med Kassam-raketer från Gaza sedan 2001. Zikim har börjat med ”Kassam Rocket Tourism” — turism för de som är intresserade av att veta mer om situationen omkring Gaza — efter svårigheter att locka vanliga turister till regionen trots dess skönhet. ”Förra året var stranden stängd på grund av säkerhetsskäl” får jag veta. Stranden som leder vidare längs hela Gazaremsan. Vi brukade se palestinska pojkar fiska på andra sidan ett stängsel. Kibbutz Zikim lockar med att man kan komma för att ”möta folket och se hur de anpassar sig.”
Liksom de flesta kibbutzer är Zikim mångkulturell och erbjuder föredrag på hebreiska, engelska, franska, spanska, portugisiska och ryska, samt rundturer. Maayan som är ansvarig för turistprojektet leder vägen till en kulle, alldeles bakom det gamla fallfärdiga arabiska huset där volontärer brukade röka vattenpipa i avskildhet, och pekar mot Gaza. ”Från den här punkten kan man se alla problem som konflikten medför. De flesta raketerna avfyras bakom den där kullen.” ”Vi vill att Israel ska lämna Gaza” säger han. ”Vi var vänner med arbetarna som kom från Gaza varje dag. För några år sedan skickade kibbutzen pengar som stöd till dem som vi inte kan träffa nu längre.”
Det är svårt för kibbutzer att klara sig ekonomiskt i dagens Israel. För Zikim kom räddningen i form av att de israeliska bosättarna evakuerades från Gazaremsan 2005, vilket medförde att staten köpte stora delar av Zikims land för att ge som kompensation till de evakuerade, många av dem bor nu alldeles i närheten. Zikim kunde betala av sina skulder och har det nu relativt bra ställt även om Kassam-raketerna har försämrat situationen. ”I varje hus finns ett skyddsrum — säkerheten här är högre än på många andra ställen i närheten” berättar Maayan. Skyddsrummen är byggda i förstärkt betong som är tjugofem centimeter tjock. När ett larm kommer tar det femton till tjugo sekunder innan raketen faller och exploderar. Därför finns det även skyddsrum på offentliga platser som busshållplatsen och simbassängen. Under de senaste åtta åren har ungefär tusen raketer kommit i kibbutzens närhet, ungefär hundra har träffat kibbutzen. På senaste tiden har det varit mer sparsamt, kanske två raketer i månaden. När det var som värst kom flera om dagen.
En del raketer samlades ihop av en samlare på Zikim, som sedan fick idén att bygga en Kassamraketskulptur — en menorah (ljusstake) som man nu brukar tända vid högtiden Chanukkah. Skulpturen står vid kibbutz Zikims ingång och är byggd av en gammal plog med raketer som består av järnrör. Den minner om Gamla Testamentets Jesaja 2:4 ”De skall smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig.” Ett hopp för framtiden – tyvärr långt ifrån verkligheten i dagens Israel och Palestina. Jag inser hur de två världarna — Zikim och Gaza, Israel och Palestina — är så väldigt långt ifrån varandra trots att avståndet är så kort. Säkerhetssystem och rädsla förhindrar nu alla typer av möten där man kan få veta något om varandras liv. Vid slutet av vår rundtur möter vi plötsligt den norska volontären Beate som jag kände då för länge sedan när detta verkade vara ett paradis. Hon har blivit kvar och just fått sitt första barn. Kibbutz Zikim, som såg dagens ljus 1949 efter det som i Israel kallas ”War of Independence”, har fått en ny invånare.
