Jag är Israelvän. Och Palestinavän. Som ekumenisk följeslagare i Betlehem har jag en särskild uppgift att möta de kristna i Det heliga landet.
I Israel finns mest israeliska judar, men 70 procent av dem betraktar sig som sekulära, icketroende judar. I Israel finns också drygt en miljon palestinier, de allra flesta muslimer men också en hel del kristna, särskilt i Jerusalemområdet. På Västbanken finns flest palestinska muslimer. Av palestinierna är endast 1,5 procent kristna, med stor tonvikt på Beit Sahour och Beit Jala (grannstäder till Betlehem) och Betlehemområdet som helhet. Just därför är de ekumeniska följeslagarna i Betlehem i nära kontakt med de kristna grupperna.
För ett år sedan sammanställdes ett dokument gemensamt för alla de 13 olika kyrkorna i Jerusalem- och Betlehemområdet, ”A Moment of Truth” som finns översatt till bland annat svenska. [1] Med underrubriken ”Ett ord av tro, hopp och kärlek från hjärtat av palestinskt lidande” riktas ett rop till de israeliska och palestinska ledarna men också till det internationella samfundet och världens kyrkor att påskynda förverkligandet av rättvisa, fred och försoning i detta heliga land. I december 2010 firade vi tillsammans med kyrkorna ettårsjubileet av Kairos-dokumentet, under stor glädje och stolthet.
Det är i sanning inte lätt att ena splittrade grupper någonstans, inte heller mångfalden av kristna i detta område. Men, det skedde alltså denna gång! Av de 13 kyrkorna är det endast den lutherska och den anglikanska kyrkan som har en palestinsk biskop, alla andra har ledare som kommer från andra länder. Vad jag förstår var också dessa två kyrkor bland de drivande i Kairos-processen. Vid Kyrkornas Världsråds centralkommittémöte i Genève i slutet av februari antogs en ”anteckning” som uppmanar till stöd för Kairos-dokumentet, som en punkt bland övriga om ”Presence och Witness of Christians in the Middle East” (de kristnas närvaro och vittnesbörd i Mellanöstern).[2]
Den lutherske biskopen Munib Younan predikade i Lutheran Christmas Church i Betlehem på juldagen 2009. ”Fear not”, (”Var inte rädda!”) var hans ämne hämtat från änglarnas budskap till herdarna den första juldagen (Luk. 2:10). Predikan [3] kan sammanfattas: Palestinier och israeler möter idag samma fiende: rädslan. Under frånvaron av rättvisa och fred är rädsla den gemensamma tillhörigheten. Rädsla för den andre. Rädsla för framtiden. Rädslan att friheten inte kommer. Rädsla att barn kommer att växa upp under hat. Rädsla för osäkerheten. Rädsla för ockupationen. Det är en rädsla som bara kan försvinna när det blir fred grundad på rättvisa och försoning byggd på förlåtelse. Ett barn blev fött in i en värld av rädsla för att ta bort just den rädslan och bringa fred på jorden och ge människorna en god vilja. Samma budskap gäller idag: Var inte rädda!
En huvuduppgift som följeslagare är att ge moraliskt stöd och hopp åt de krafter som verkar för en fredlig lösning. Bland erfarenheterna jag tar med mig finns absolut en stor uppskattning från många palestinier över att vi är här och får göra en skillnad. Kanske ett ökat hopp … Kom och se! Som alla vet reser många, många kristna till Israel och Palestina som pilgrimer för att besöka de heliga platserna där Jesus vandrat. Frågan är vad de får se.
”En resa för fred med rättvisa” är något som Alternative Turism Group tagit initiativ till. [4] Kristna pilgrimer uppmanas att leva sin tro som besökare, genom att gå längre än att ”bara” hedra de gamla platserna för att också visa omsorg om det palestinska folket som bor här, och vilkas liv påverkas svårt av den israeliska ockupationen av deras land. Detta är bara möjligt att missa om man medvetet undviker det, och enkelt att upptäcka om man öppnar sina ögon och ser själv! Palestinier är inte ”muslimer”, även om majoriteten är just muslimer. De kristna i det Heliga landet är nämligen nästan uteslutande palestinier, våra kristna bröder och systrar som levt som kristna här sedan urkyrkans tid. De bjuder in kristna från hela världen att komma och — som det första förslaget av åtta — även besöka en gudstjänst i någon palestinsk kyrka samt stanna upp och prata med någon där. Jag har naturligtvis lite erfarenhet av detta sedan jag besökt ett 20-tal gudstjänster, och jag kan verkligen rekommendera det. Syndabekännelse, trosbekännelse, Vår Fader och nattvarden finns där, även om språket är arabiska. Det är mäktigt att dela nattvarden med en gudstjänstfirande församling, i en gudstjänst som på många sätt har annorlunda uttryck och form. Även här är samme Jesus Herre i de kristnas liv och bekännelse.
