Efter tre månader i Palestina och Israel som ekumeniska följeslagare har jag och mina kollegor i grupp 88 nu återvänt till våra respektive hemländer. Hur blir det nu för alla vi mött därnere – våldet från bosättare eskalerar ju hela tiden – det har vi själva sett. Hur berättar jag för andra här hemma om den utsatthet, de erfarenheter av misshandel – psykiskt och fysiskt – som småbrukarna och deras familjer hela tiden tvingas utstå, så att människor här hemma kan förstå? Är det ens möjligt?
Fastän det gått en tid nu, känner jag ändå att minst halva delen av min själ är kvar därnere i Yatta, Qawawis, Wedadie och andra platser där vi kände oss så välkomna och hemma. Tack och lov har ju grupp 89 nu funnits på plats en tid och det känns så gott att veta.
När jag tänker på min tid som följeslagare på Västbanken är det många ansikten som dyker upp för min inre syn: Khalil som var farfar åt Ibrahim och hjälpte sin son Ahmad med fåren när Ahmad var på sitt andra arbete. Abu och Umm Shadi som alltid var så generösa och ville bjuda på chai eller en hel måltid med rullade vindolmar eller fyllda zucchinis. Så många gånger vi fått vara en naturlig del av deras hem, sova i deras gästhus eller tält, dricka kaffe kokat över öppen eld, skörda havre och korn för hand, dela brödkakor som sedan doppas i olivolja och zataar. Vi har delat skratt och tårar, rädsla och obehag då plötsligt och oväntat några aggressiva bosättare dykt upp, men också den värme och gemenskap som uppstår när man får möjlighet att dela liv mitt i denna utsatthet.
Utsatthet
Ja, för det är verkligen det man känner att småbrukarna i South Hebron Hills och alla andra platser med på Västbanken för den delen lever med dagligen: utsatthet. Som när Khalils trettonåriga barnbarn är ute med pappans får på familjens egen mark och det plötsligt dyker upp en bosättare tillsammans med sin familj med stenar, vapen och pepparspray och förföljer pojken fram till bostadens dörr.
Eller då en småbarnsfamilj i Susiya får ytterdörren insparkad mitt i natten av den israeliska armén som genomsöker bostaden och föräldrarnas mobiltelefoner under en och en halv timme.
Att leva ett mycket enkelt liv i byar i bergen med får och getter, boende i klippgrottor, och så plötsligt kommer den israeliska armén och häller jord och grus över vattencisternerna i den lilla byn så att de förstörs …
… eller att vara ute med sin fårhjord och bli attackerad och slagen av bosättare som sedan även tillkallar armén, vilken så gott som alltid tar bosättarnas parti och sätter en huva på herdens huvud och låter honom sitta bakbunden i solen i fyra timmar ….
Allt detta är exempel på händelser som inträffat under vår tid i området och som vi har rapporterat om i våra incidentrapporter till FN och andra internationella organisationer.
Jag tänker ofta på dem fortfarande.
Det som pågår är stöld, stöld av mark och hem under hot om och användande av våld. Detta var något som vår chaufför ofta påtalade då vi var ute och körde mellan de olika byarna på södra Västbanken. Palestinier trängs på detta sätt bort från sina hem och sin mark, helt utan kompensation.
Motbilder
Mitt i denna svåra kamp om mark och liv har två motbilder fastnat inom mig.
Efter en lång dag av vallning av får mitt i den varma solen blir gammelfar Khalil hälsad med en kyss på hand av sonen Ahmad, då han kommer hem från sitt arbete. Ahmad går raka vägen från sitt arbete hem till sitt eget jordbruk, faller på knä inför fadern och visar sin tacksamhet genom att falla på knä och hälsa på detta vördnadsfulla sätt.
En annan minnesbild: när tiden är inne och det är dags för någon av de dagliga bönerna, breder herden ut sin bönematta på fältet, vänder sig mot Mekka och ber.
Vad ber man om?
Jag vet inte, men klart är att dessa herdar är väl medvetna om, att de inte kommer att kunna få leva på sin egen mark och valla sina djur och bruka jorden om inte Skaparen själv är med och ser till dem.
Sista gången vi träffar Ahmad, som vi slagit följe med flera dagar vår sista vecka i detta viktiga uppdrag, säger vi: ”vi önskar och hoppas att ni ska få leva i fred här!”
– In sha´Allah, svarar Ahmad. Med Guds hjälp (Om Gud vill).
