Med Trump och Netanyahu behöver vi vara redo för det värsta, säger Assam Nawaja och minns när han kom hem från arbetet och fann att hans hem var borta. Det fanns bara jord kvar, säger han. Nu väntar han, och byn Susiya, åter på rivning – på söndag väntas beslut om 23 av byns byggnader. Hans hem är en av dem.
Mohammed Khalid Nawaja talar om sitt liv i Susiya. Foto: Stian LSusiya har levt under hot om rivning i årtionden, och många av invånarna har fått bygga upp sina hem gång på gång. De senaste åren har byn fått stor internationell uppmärksamhet, och i juni 2015 besökte representanter från alla EU:s medlemsländer samhället för att visa sitt stöd.[1]
I augusti förra året varnade USA Israel för rivning av Susiya och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu bad domstolen att skjuta upp beslutet.[2] Och nu är situationen en annan – om och om igen hör vi farhågor om USAs nya president Donald Trump från palestinier som vi talar med.
När vi besöker Susiya har samtliga byggnader rivningsorder under behandling – inklusive utedass och hönshus. Den 26 februari väntas beslut gällande 23 av dessa, flera av dem sponsrade av EU-bistånd, och invånarna är åter ställda inför möjligheten att deras hem och byggnader rivs. Om dessa rivningsbeslut går igenom är byborna rädda att fler av de 78 som enligt OCHA är under behandling snart kommer att följa.[3]
Mohammed Khalid Nawaja minns hur det var i det som kallas gamla Susiya. 1986 deklarerade Israel området där han bodde en arkeologisk fyndplats efter upptäckten av en historisk synagoga och invånarna vräktes.[4] De flesta flyttade ut till sina jordbruksmarker, omkring 500 meter bort, varifrån de avhystes igen innan de fick tillstånd att återvända till det som idag är det palestinska Susiya. Då de inte fått byggnadstillstånd av den israeliska civilia administrationen har de sedan dess varit utsatta för rivningsorder, främst i två vågor under 2001 och 2011.[5]
Mohammed minns att de gick till närbelägna Yatta på kvällarna. Att de kände sig trygga och levde som bröder och vänner med sina grannar. Det är inte som idag, säger han. Byn där han växte upp finns inte längre, och de känner sig inte längre säkra. Yatta är i område A, administrerat avpalestinska myndigheten, medan Susiya faller inom det av Israel kontrollerade område C. Bosättare från närbelägna israeliska bosättningar, illegala enligt internationell lag, hindrar dem från att använda stora delar av sina betes- och jordbruksmarker.
Vi går vidare. Mariams tvååriga son blir rädd och börjar gråta när han ser oss, och hon berättar hur bosättare kom upp på gården senaste Ramadan, när hon och hennes man inte var hemma, och kastade sten mot deras fem barn. Sedan dess blir hennes minsta rädd när det kommer främlingar. Hennes hem är bland dem som riskerar rivning på söndag. Hon minns förra gången, när hon åkt till sjukhuset och kom hem morgonen efter och fann sitt hem jämnat med marken.
Medan vi sitter och pratar ser vi hela tiden den israeliska bosättningen med samma namn, Susiya, högre upp på en åsrygg drygt femhundra meter bort. Det var därifrån de kom, säger Mariam. Stora delar av området emellan är förbjudet område för både palestinier och bosättare.[6] Men det händer inget om bosättarna går där, får vi höra, medan invånarna i Susiya blir arresterade när bosättare kallar på militär och polis på vad som en gång var deras egna odlings- och betesmarker.
Jag uppmanar hela världen – och Trump – att komma hit och se verkligheten, säger Assam Nawaja när vi lämnar honom. Kom hit, möt oss och se oss i ögonen istället för att läsa om oss i nyheterna, så att ni kan förstå. Vi är inte terrorister. Vi är inte våldsamma.
Mariams hem, Susiya. Foto: Henrik
