Kontraster skär igenom min vardag, eller är det jag som skär som en kontrast genom detta landskap av främmande språk och ”urgamla” jordbrukstraditioner? Jag möter ständigt tydliga kontraster; mandelträdens knoppar som ödmjukt välkomnar mig med den vackraste av vyer, jordbrukslandskapet som med sina berg sträcker sig långt bort mot Jordaniens praktmarker. Dofterna från grannhusens nybakta bröd och fantastiska ostar som erbjuds oss ”internationals” med generös iver. Gemenskap, värme och välkomstord, som aldrig verkar kunna sägas för många gånger; ”Ahlan wa-sahlan”. Vi är välkomna hit, och det är så vackert. Det skär rakt in i mitt hjärta. All denna vardagsglädje och naturliga skönhet, som ändå ständigt skuggas av något.
Jag måste påminna mig om att vi inte bor i denna by bara för att skämmas bort av dessa tacksamma grannar; att den glädje de visar oss inte primärt handlar om att det är så speciellt för dem att få utländska gäster. Jag måste motvilligt påminna mig om att det finns en allvarlighet, en annan verklighet till varför jag är här och det är antagligen därför de visar mig sådan tacksamhet.
Byborna i den lilla palestinska byn Yanoun, några mil sydöst om Nablus på norra Västbanken, har sedan 2002 alltid haft utländsk närvaro, då spänningen mellan byn och bosättarna runtomkring byns bergstoppar blivit för hård. De israeler som bosatt sig på kullarna av denna idyll har återkommande gånger utsatt bönderna för misshandel, förgiftande av vattenbrunnar, förstörelse och slakt av får och getter och annat. Vi befinner oss på palestinsk mark, ockuperad av den israeliska staten. Enligt internationell lag (se Genevekonventionen) är det olagligt för en ockupationsmakt att etablera bostäder och den egna befolkningen på ockuperad mark. Ändå finns det över hela Västbanken, otaliga bosättningar där israeler lever i välvårdade hus och lägenheter delvis bekostade av staten Israel. Trots att det inte är israelisk mark. Yanoun står som ett konkret exempel på hur märklig denna företeelse är.
Den rädsla som finns för ”den andre” vet inga proportioner. Rädslan inför vem som är den starkare parten hotar ständigt. Vad det gäller Yanoun så har dessa fattiga bönder inget att sätta emot de beväpnade, religiöst övertygade bosättare som om och om igen visat att de inte vill dela landområdet med folket i Yanoun. Då attackerna från de israeliska bosättarna blev för hårda, valde bönderna här i Yanoun att fly till samhället Aqraba, som ligger precis intill.
Yanoun är ett bördigt och vackert jordbrukslandskap, där palestinier har brukat sina åkrar i generationer. Fårskötseln är byns huvudnäring och man tillverkar ost, yoghurt och tvål. Jag förstår verkligen att de israeler som bosatt sig i dessa trakter vill ha mer och mer landområde för att själva kunna utveckla sitt jordbruk. Men det är inte rättvist att ta dessa landområden i besinning genom våld. Jag förstår verkligen att dessa israeler är rädda för att palestinier ska komma och hota dem om livet — men under dessa år har ingen från Yanoun valt att gå till motattack. Yanoun är en liten by med cirka hundra innevånare. Det var inte svårt för bosättarna att skrämma hela byn till att flytta till Aqraba. Då det blev känt hos den israeliska fredsrörelsen att bönderna i Yanoun inte vågade bo kvar, på grund av misshandeln och hotet från bosättarna, frågade dessa fredsaktivister byborna om de kunde flytta tillbaka om de erbjöds internationell närvaro i byn.
Familj efter familj har på grund av en ständig internationell närvaro vågat sig tillbaka till byn. Idag utgörs den internationella närvaron av mig själv och tre andra europeer. Här i Yanoun skär vi genom landskapet som en kontrast mellan de palestinier och israeler som fruktar varandra mer än oväder och torka, vi skär igenom deras vardag med vårt internationella utanförskap. Palestinerna välkommnar oss och sitt beroende av oss. Är det rätt? Bosättarna patrullerar visserligen området varje lördag, och befäster fruktan med sina vapen, men väljer att inte försöka fördriva bönderna från sina marker, eftersom vår närvaro betyder rapporter till FN och omvärlden. Jag ser två folk som bär både bra och dåliga varianter av styrka och svaghet — kontraster på många plan. Skönhet och sorg sida vid sida. Det skär rakt in i mitt hjärta.
