Det första jag upplevde när jag anlände till Betlehem var muren. Sedan såg jag vägspärren som måste passeras för att komma in i staden. Efter nästan tre månader här har jag mött många människor på denna plats, möten som har fått mig att både skratta och gråta. Muren och vägspärren utgör en stor del av vardagen för människorna som bor här och därför vill jag inte åka härifrån utan att skriva om det.
På väg genom vägspärr 300 passerar man dessa skyltar med instruktioner för passering. Instruktionerna finns på arabiska, engelska och hebreiska. Foto: S. SjöblomSöndag är den första dagen i veckan i Palestina. Vägspärr 300 är därför alltid extra full av människor som vill passera denna dag och många börjar sin resa till sitt arbete extremt tidigt, kanske redan klockan två på morgonen. Senare under veckan brukar det bli lugnare vid vägspärren vilket beror på att många veckopendlar och inte återvänder hem förrän på torsdagen. De som stannar kvar i Israel hela arbetsveckan är framför allt palestinier som arbetar som byggarbetare. Arbetslösheten i Palestina är hög och många gånger kan en palestinier tjäna bättre på att arbeta på den israeliska sidan av muren [1, 2]. Palestinsk arbetskraft är också billigare än israelisk och det är vanligt att palestinska byggarbetare som jobbar i framför allt bosättningar gör detta utan tillstånd. Det gör dem ännu billigare att utnyttja eftersom de inte har ett kontrakt [3, 4].
Åter till vägspärr 300. Eftersom söndag morgon är den mest hektiska är det den här dagen vi följeslagare prioriterar att observera här. Jag har både gråtit och skrattat dessa morgnar. Morgonen en mamma kom bärande på sin son på knappt ett år och ville gå genom vad som kallas den humanitära linjen, där kvinnor, barn, äldre och de med särskilda behov ska få passera, blev hon nekad och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det såg så tungt ut för henne att bära på sin son när hon gick nedför den långa gången igen för att istället ställa sig i den trånga och långa kön med i stort sett bara män. Hon såg rädd ut när hon började gå. Jag kommer inte heller glömma mannen som först ifrågasatte följeslagarnas närvaro vid vägspärren och undrade hur det skulle kunna bidra till en förändring. Efter att ha besvarat många frågor och förklarat vår närvaro och dess syfte bjöd han mig på tuggummi. Sist, men inte minst, minns jag en grupp av uppspelta och glada systrar och kusiner som skulle gå igenom vägspärren för att åka till Jerusalem och simma. De kom från Hebron och det var första gången som de skulle åka från Västbanken. Eftersom de inte hade tillstånd att gå igenom förrän klockan åtta på morgonen fick de stå och vänta från klockan sju. Det slutade med att vi alla stod och skrattade åt våra tafatta försök att kommunicera. Med en blandning av stapplande arabiska, engelska och kroppsspråk lyckades vi till slut mer eller mindre förstå varandra. Den morgonen rann tårarna på grund av allt skratt.
Vägspärrarna och de interna kontrollerna har lett till att Israel har fått kritik och anses kränka den grundläggande mänskliga rättigheten till fri rörlighet [5]. Vägspärr 300 i Betlehem är bara en av många platser där inflödet av människor från Västbanken till Israel kontrolleras. Enligt den israeliska civilsamhällesorganisationen B’tselem fanns det 98 fasta vägspärrar i början av 2017 och 59 interna kontroller på själva Västbanken. En del av dessa vägspärrar och kontroller bemannas av israeliska säkerhetsstyrkor, men fler och fler bemannas av privata aktörer och säkerhetsbolag [6]. Det finns olika typer av tillstånd att söka för palestinier som vill komma in i Israel. Utöver arbetstillstånd kan det också handla om behovet att besöka medicinsk specialistvård eller av religiösa skäl vid högtider [7, 8].
Minnena från morgnarna vid vägspärr 300 kommer alltid att finnas med mig.
Ingången till vägspärr 300. Den mellersta ingången är huvudingången och till vänster syns vad som kallas den humanitära ingången. Det är även utgång för de som kommer in på Västbanken. Foto: S. Sjöblom
