Bland basarernas myller i det kristna kvarteret i Jerusalems gamla stad har min palestinske vän A sina två affärer. Han säljer vackra, dyrbara palestinska och beduinska antikviteter. Härom dagen får han besök av sju poliser som visar upp en order om att genomsöka affärerna. De vänder upp och ner på allt, slår sönder saker, är vårdslösa och allmänt aggressiva. De säger att de letar efter narkotika, att de fått ett tips om att A gömmer knark i sin affär. När de inte hittar det de söker stänger de dörrarna till affären och beordrar A att klä av sig naken inför dem. De gör sig löjliga på A:s bekostnad när han står där och fryser. De hittar inget, men inte heller detta gör dem nöjda. De lämnar affärerna i en enda röra och tar med sig A till polisstationen.
På polisstationen får han vänta i över en timme innan han tas in till förhör. Poliserna säger att de vill bli hans vänner. De säger att de vet allt om A:s problem och att de skulle vilja hjälpa honom. Under en längre tid har affärerna gått dåligt för A. Sedan Libanonkriget i somras är det sparsamt med turister i Jerusalem. Folk vågar sig inte hit. För att hålla sina två affärer öppna måste han betala mycket höga skatter varje månad till den israeliska staten, trots att han äger lokalerna. Den större lokalen kostar honom 2 400 dollar och den mindre 1 800 varje månad. Hade affärslokalerna legat i det judiska kvarteret och A hade varit israel skulle han inte ha behövt betala någon skatt alls. Sådana är reglerna.
Under flera månader har A inte lyckats få ihop tillräckligt med pengar att betala sina räkningar med. Hans skuld till skatteverket har vuxit snabbt. Poliserna erbjuder sig att avskriva denna skuld i utbyte mot information. Vad för slags information, frågar A. Information om dina vänner i Gamla stan som langar narkotika. Jag känner ingen som säljer knark, svarar A. Vi kan göra mycket för dig. Vi känner till alla dina problem. Vi kan ge dig ett bättre liv. Vi vet om problemet med ditt hus.
A bor i en palestinsk förort till Jerusalem där så gott som alla hus är byggda utan byggnadstillstånd. Palestinier blir inte tilldelade tillstånd och tvingas därför att bygga sina hus ändå och hoppas på det bästa. A:s hus är ett stort, fint, modernt hus. I det bor flera familjer, de flesta släktingar till A. De ansökte om byggnadstillstånd flera gånger, men fick avslag varje gång trots att marken huset är byggt på har varit i familjens ägo i generationer. Nu har man fått en rivningsorder på huset och ett femtiotal människor riskerar att bli hemlösa. Detta vet poliserna naturligtvis.
De erbjuder A att stoppa rivningsordern. De erbjuder honom ett nytt körkort. A blev av med sitt i en bilolycka för flera år sedan. De erbjuder ett Schengen-visum, som skulle ge honom en chans att resa till Europa, något som är mycket svårt för unga palestinier idag. De erbjuder honom skuldavskrivning. Du vill väl också rensa upp Gamla stan från slöddret bland ditt folk? Du vill väl inte heller ha dem på dina barns gator? Vi vet att du känner många människor. Allt vi begär är att du håller oss informerade om du hör eller ser något.
Vi kan bli dina bästa vänner. Nämn ditt pris. Ni vill att jag ska vara spion åt er? Nej, inte alls så. Se det inte så dramatiskt! Vi vill bara vara dina vänner. Vi känner ju dig. Vi känner dina bröder, din familj. Vi vet att du hör talas om allt som pågår i denna stad. A tackar för erbjudandet, men säger bestämt nej. Men hur ska du klara dina skulder? Vad ska hända med ditt hus? Gud kommer att hjälpa mig, säger A. Min familj kommer att hjälpa mig. Får jag gå nu? Tänk på saken. Vi återkommer när du fått tänka igenom vårt erbjudande…
Efter en timmes förhör släpps A. Jag möter honom utanför polisstationen vid Jaffaporten. Vi går långsamt tillbaka till affären under tystnad. Han vill inte prata just nu. Hans bror har redan städat i den ena affären. Den är nästan lika fin som innan. A är pedant och har det alltid välstädat omkring sig. Vi röjer upp i den andra lokalen bland sönderslagna tavlor och kläder slängda huller om buller på golvet. A jobbar koncentrerat under tystnad tills affären är så gott som återställd. Vi sätter oss ner och dricker te. Han berättar att flera av hans närmaste barndomsvänner har sålt sig till den israeliska underrättelsetjänsten. Helt plötsligt har de dykt upp i nya tjusiga bilar eller flyttat till flotta bostadsområden. Samhället ruttnar inifrån.
Man kan inte lita på någon. Palestinier idag vågar inte engagera sig politiskt, i motståndsrörelsen eller fredsrörelsen. Man undviker t.o.m. att diskutera politik med sina närmaste vänner utav rädsla för vem som kan höra en. Kollaboratörer och infiltrering är ett mycket effektivt sätt att ta död på ett samhälle. Människor förlorar sin värdighet. Men A vill inte döma någon. När livet är hårt tvingas folk ta till drastiska åtgärder för att överleva och kunna försörja sina familjer. Folk är desperata här, förklarar han. Sakta vandrar vi mot taxistationen och ännu en dag av förnedring och vanmakt i A:s liv är till ända, problemet med de obetalda räkningarna är fortfarande olöst men än har han ett hem att gå hem till. Det finns alltid något kvar att vara tacksam för!