Krisen i det palestinska rättsväsendet – i första hand för dem själva att lösa

Det är enkelt att hålla den israeliska ockupationsmakten ansvarig för alla de svårigheter som palestinier lever med. Den palestinska presidenten Mahmoud Abbas har tagit beslut som undergräver det palestinska rättsväsendets oberoende. Något som Israel inte kan beskyllas för. Starka och oberoende rättsinstitutioner vore förmodligen annars ett väsentligt verktyg för att motverka effekterna av ockupationen.

Vi sitter i ett vardagsrum i byn Jannata utanför Betlehem. Utanför fönstret har solen precis tittat fram. Vi blir serverade kaffe och te. Jag ber alltid om te utan socker. För jag vet att jag annars automatiskt kommer att få socker med te. Snett mitt emot mig sitter Khaled*, en palestinsk överstegeneral och advokat. Khaled har jobbat på det palestinska Inrikesministeriet sedan 1996. Nu doktorerar han även parallellt i vittnesskydd på al-Quds universitetet i Jerusalem. När jag frågar vad han arbetar med på Inrikesministeriet så undrar han avvaktande varför jag vill veta det. Av ren nyfikenhet svarar jag. Han berättar att de arbetar mycket med att motverka extremism inom det palestinska samhället. Jag ser på Khaleds ansiktsuttryck att det nog redan är dags att börja prata om det vi egentligen är här för. Det palestinska rättsväsendet och den till synes förändrade rättskulturen.

Under loppet av bara ett par veckor i juli 2019 utfärdade den palestinska presidenten Mahmoud Abbas flera lagar genom dekret (1), vilka alla på ett eller annat sätt kommit att inskränka på rättsstatsprincipen. Det beslutades att dels ändra lagen om den rättsliga myndigheten (Law on Judicial Authority), dels avsätta det Höga Juridiska Rådet (High Judicial Council). Istället inrättades ett Övergångsråd (Transnational Council), vilket beviljades långtgående befogenheter över rättsinstitutioner och åklagarmyndigheten. Dekreten kom att dessutom sänka den generella pensionsåldern för domare till 60 år, något som resulterade i att en fjärdedel av alla palestinska domare tvingades till pension. Ett Samordningsråd för Justitiesektorn (High Coordinating Council for the Justice Sector) tillsattes, under ledning av presidenten för det nya Övergångsrådet. I detta ingick bland annat justitieministern, justitiekanslern och generaldirektören för polisen. (2)

Ovan nämnda reformer innebär överträdelser av såväl den palestinska grundlagen (3) och konstitutionella principer som internationell rätt. Rättsväsendets institutionella sammansättning och funktion har försvagats och lyder nu direkt under regeringen. Detta strider mot både maktfördelningsprincipen och mot principen om ett rättsväsendes oberoende och opartiskhet. Presidentmakten har därmed utökats och kommit att de facto ersätta samtliga regeringsgrenar. (4)

Jag frågar Khaled vad han tänker kring president Mahmoud Abbas nyligen utfärdade dekret. Snabbt märker jag på Khaled att han nog inte riktigt vill förstå min fråga. Han svarar bara kort att presidenten har velat göra radikala förändringar. Jag går istället vidare med att fråga om han tror att allmänheten hyser tillit till rättsväsendet.
– Ja, det tror jag, menar han. Men vi behöver tydliga fundament. En tydlig bas, säger han förtydligande. Sedan har vi såklart problem med uppdelandet mellan Västbanken och Gaza, fortsätter han. Framförallt med Hamas.

Här passar det bra att fortsätta med att fråga på vilket sätt som han anser att rättsväsendet indirekt påverkas av ockupationen.
– Ockupationen spelar en stor roll i alla delar av samhället, säger Khaled. Den tillför många utmaningar eftersom vi inte har hel suveränitet. Efter uppdelandet av Västbanken i område A, B och C i och med Osloprocessen 1994 (5) har det blivit svårare att ställa människor inför rätta.

För att vi ska förstå bättre vad han menar så berättar han om ett väpnat rån i Betlehem förra veckan.
– Rånarna identifierades snabbt men flydde till område C, vilket försvårade deras gripande enormt då de israeliska myndigheterna inte ville hjälpa till.

Under hela vårt samtal har en släkting till Khaled agerat tolk. Khaled berättar att han förstår det mesta av det vi säger men att det är svårt att få ihop meningar på engelska.
– Vi får lära oss engelska på Inrikesministeriet, säger han. Sedan pratar jag också hebreiska.

Jag hoppar till lite, tittar på tolken, och frågar på engelska ”pratar han hebreiska också?”. Jag ser hur Khaled direkt förstår min fråga. Jag tittar på honom och säger på hebreiska ”jag också”. Där och då förändras hela hans ansiktsuttryck. Den tidigare smått avvaktande och reserverade Khaled böjer sig fram och ler med hela kroppen. Han frågar varför jag inte berättade det här tidigare varpå jag är snabb med att svara att det var av rädsla för att bli tagen för israel. Vi fortsätter samtalet på lite halvknagglande hebreiska. De andra i rummet bara tittar på varandra och gapar. Khaled berättar att han lärde sig hebreiska när han under 10 års tid satt i israeliskt fängelse på 80-talet. När jag frågar varför han satt i fängelse så säger han bara kort ”resistance” och ler. Mer behöver han inte säga för att jag ska förstå vad han menar. Vi fortsätter prata om israeliska och palestinska gemensamma fredsinitiativ och hur han tror på fredssamtal och en tvåstatslösning.

När samtalet är slut och vi skakar hand så tittar Khaled på mig och säger:
– Du och jag är väldigt nära varandra nu.