– Min mor bär nyckeln till vårt hem i en kedja runt halsen. Jag har inte hjärta att säga till henne att huset för länge sedan är rivet och att bosättare byggt hus på vår mark.
Orden kommer från Islam Jameel, en sex-barns- mamma jag träffar i Aida Refugee Camp. Det är om palestinska flyktingläger denna reserapport kommer att handla. Om svårigheter men också om en stark vilja att göra vad man kan för att förändra det som går att påverka.
När staten Israel utropades 1948 tvingades över 700 000 palestinier på flykt och när Israel ockuperade Västbanken och Gaza 1967 blev många flyktingar en andra gång. I dag lever majoriteten palestinier utanför Palestina, i flyktingläger i Mellanöstern och i övriga världen. FN:s beslut från december 1948, resolution 194, om palestiniernas rätt att återvända till sitt hemland eller att få kompensation är en av palestiniernas viktigaste frågor i fredsprocessen med Israel. [1]
Förutom de som flydde till omkringliggande stater så finns det även internflyktingar som blev kvar efter kriget 1948, idag beräknas de vara ca 300 000 människor som bor i 19 flyktingläger på Västbanken inklusive Gaza och östra Jerusalem. I Betlehem finns tre flyktingläger varav Aida Refugee Camp (Aida) är ett. I Aida bor ungefär 5000 personer på en yta av 0,7 kvadratkilometer. [2] Aida är utsatt genom sin närhet till muren och till de två illegala israeliska bosättningarna Gilo och Har Homa.
Jag har träffat Islam Jameel som är en av initiativtagarna till Noor Women´s Empowerment Group [3], en grupp skapad för och av kvinnor i flyktinglägren Aida och Al-Azzeh. Gemensamt är att de alla har barn med funktionshinder. Enligt Islam finns det mer än 120 barn med funktionshinder i Aida. Många barn har genetiska funktionshinder till följd av upprepade kusingiften berättar hon. Resurser saknas för att ge barnen hjälpmedel, skola och mediciner. Det var utifrån hennes egen sons handikapp Islam kom på idén med kvinnogruppen. Syftet med gruppen är att försöka samla in pengar för att barnen ska få möjlighet till rehabilitering i lägret. Som exempel ger kvinnorna dagskurser i palestinsk matlagning. Vi följeslagare får möjlighet att delta i en sådan strax före jul. Vi lär oss baka kakor och koka soppa samtidigt som kvinnorna berättar om livet i flyktinglägret.
Att skapa kvinnogruppen var en utmaning berättar Islam. Inte att engagera kvinnorna men att få männen att acceptera att kvinnorna tog detta initiativ. Idag är männen stolta och vill gärna ta åt sig lite av äran av kvinnornas arbete säger Islam med ett snett leende.
Jag får möjlighet att besöka skollokalen en av de tre förmiddagar i veckan som barnen är där. Lokalen består av två rum i Islams hus. I det ena rummet pågår undervisning och i det andra rummet får barnen rörelseträning, i varje rum finns ett tiotal barn. De två pedagogerna är anställda per timme men Islam säger att det ofta händer att de får arbeta ideellt. De barn jag möter har både fysiska och psykiska funktionshinder.
Jag frågar Islam vad som känns svårast med att leva i ett flyktingläger. Hon svarar snabbt.
– Muren! Vi bor i ett fängelse, vi kan inte flytta och vi kan inte påverka något, det är som att vi inte finns fast vi lever här.
Hon nämner också den höga arbetslösheten och sammandrabbningarna mellan ungdomarna i lägret och soldaterna. Nätet över ungdomarnas fotbollsplan som skydd mot tårgasflaskor är en sorglig påminnelse om situationen.
Ingången till Aida kantas av en lista med namn på palestinska barn som förlorade sina liv under 2014 (se bild 2), en ofattbar lång rad namn. Enligt B’Tselem, informationscenter för mänskliga rättigheter, rör det sig om så många som 526 barn! [4] Islam säger att hon inte vill prata om det, men att det är varje mors fasa att tänka på.
Islam berättar att hon är född i Aida, hennes barn är tredje generationen som bor där. Hos Islams mor lever drömmen kvar om att få återvända till sitt hus. Islam vet från människor som passerat hembyn att huset är borta och området bebos av israeliska bosättare. Hon har inte velat berätta det för modern.
– Hon måste få ha kvar sin dröm. Utan drömmar och hopp dör man.
Foto: Katarina
