Det är tidigt söndag morgon och jag sitter utanför Checkpoint 300, den vägspärr som separerar Betlehem från östra Jerusalem och väntar på Hanna. Det är varm och den lilla skugga jag har lyckats hitta börjar sakta klättra bort över staketet när jag får syn på Hanna.
En liten 76-årig kvinna med en pigg blick. Hanna Barag bjöd hem mig till sitt hus denna söndag när jag ringde och bad om att få göra en intervju om hennes engagemang i den israeliska fredsorganisationen Machsom Watch. [1]
En organisation som arbetar mot den israeliska ockupationen av Palestina, och som kämpar för palestiniers rätt till fri rörlighet. Detta gör man genom att övervaka militärens beteende vid vägspärrar på Västbanken och genom att assistera palestinier som av olika anledningar får problem när de ska ta sig igenom en vägspärr. [2]
Machsom Watch startade år 2001 av fem israeliska kvinnor som en dag bestämde sig för att ta en promenad och gå och titta på Checkpoint 300. De intryck kvinnorna fick den dagen gjorde att de beslutade sig för att starta en fredsorganisation. Israel är det enda land i världen där både män och kvinnor har värnplikt. Trots det höga antalet kvinnliga soldater menar dock Hanna att armén är en miljö som främst präglas av patriarkala strukturer.
Tanken om en israelisk fredsorganisation, vars medlemmar är ideellt engagerade kvinnor i övre medelåldern, som möter en i huvudsak manlig militär struktur väckte genast min nyfikenhet. Jag började fundera kring vad som sker i dessa möten. Jag undrade också hur det kommer sig att man bildade en fredsorganisation som består av kvinnliga aktivister och hur detta påverkar Machsom Watchs arbete. Hanna berättar att Machsom Watch bildades som en kvinnoorganisation för att man på så sätt kan skapa en viss distans till den militära kultur som präglar hela det israeliska samhället. Man ville undvika att hamna i en situation där manliga medlemmar hade särskilda band till de soldater man mötte vid vägspärrarna. Samtidigt påpekar dock Hanna att majoriteten av organisationens medlemmar har gjort värnplikt och att hon själv varit högt uppsatt i armén. Den distans man ville uppnå är således inte helt självklar. Det är tydligt att Hanna fortfarande har många kontakter inom militären. Kontakter som är värdefulla när hon ska hjälpa någon som nekas att passera vid en vägspärr.
När vi sitter i Hannas vardagsrum ringer plötsligt hennes telefon. En palestinsk man står vid en vägspärr med sin son som har leukemi. Mannen ska ta sin son till sjukhus, men de nekas inträde för att hans tillstånd har gått ut tre dagar tidigare. Hanna börjar febrilt leta efter telefonnummer och hon ringer kors och tvärs för att försöka hitta rätt person som kan hjälpa mannen. Efter ett antal samtal tycks situationen kunna lösas, och mannen får passera för att ta sin son till sjukhus.
Hanna berättar för mig att hon till en början tänkt att det skulle vara en klar fördel för arbetet vid vägspärrarna att Machsom Watchs aktivister är äldre kvinnor. Efter tio års ideellt arbete i organisationen säger Hanna att hon nu anser att bilden är mer komplex än så. I vissa möten med soldater avfärdas hon. De säger ibland att hon inte har någonting där att göra. Andra gånger anser hon att kommunikationen med soldaterna kan föras på ett mer ”mänskligt sätt” just på grund av att hon är en äldre kvinna och att hon därför möts av större förståelse från dem.
– Jag brukar kalla det ”att slicka stövlarna”. De är inte mina vänner egentligen, men som kvinna kan jag använda min position och påverka. Utnyttjar jag det faktum att jag är kvinna? Svaret är ja. Är jag stolt över det? Nej. Men om du vill uppnå någonting så måste du vara ödmjuk. Om du är bestämd när du möter armén så känner de sig attackerade. [3]
Flera gånger under vårt samtal kommer Hanna tillbaka till något hon kallar ”problemet”. Hon förklarar att medlemmarna i Machsom Watch vill kämpa mot ockupationen samtidigt som att eftersom organisationen håller goda kontakter med arméns representanter, och informerar dem om när palestinier rättigheter kränks, så bidrar man till att göra ockupationen ”bättre”. Vardagen blir lite mer dräglig för civilbefolkningen om de får hjälp, vilket i förlängningen leder till att ockupationspolitiken cementeras ytterligare.
Hanna berättar att hon upplever ”problemet” som oerhört svårt att hantera, men att hon måste fokusera på att hjälpa individen.
– Om jag bara kan hjälpa en enda person, så är det värt det. [4]
Efter mötet med Hanna så tar jag en promenad i parken som ligger bakom hennes hus och funderar på hur världen hade sett ut om det fanns fler personer som Hanna.
