Situationen på Västbanken är svår på många sätt, både för män och kvinnor. Ockupationen påverkar det dagliga livet i hög grad. För kvinnorna medför dessutom det konservativa och patriarkala samhället många begränsningar. Kvinnors röster hörs i väldigt liten utsträckning och deras utsatthet är många gånger stor. Det är lätt att känna uppgivenhet inför deras situation. Men det finns ljusglimtar. Jag träffar representanter från HDIP (The Health Development Information and Policy Institute) vid ett par tillfällen och inser att det finns en hel del utveckling som går åt rätt håll också.
I mitt uppdrag som följeslagare på södra Västbanken träffar jag för det mesta män som berättar om situationen här. Det är nästan alltid män som är kontaktpersoner i byarna vi besöker, de flesta herdarna vi följer är män och det är männen som självklart tar mest plats i de fall då vi ändå träffar både kvinnor och män samtidigt. Jag befinner mig mestadels på landsbygden i de södra delarna av Västbanken och här är samhället generellt mycket konservativt. Kvinnorna har ansvaret för barn och hem, männen för försörjning. Det är inte ovanligt att männen har flera fruar. När man frågar hur många barn någon har blir svaret ofta att de har si eller så många söner. Vill man veta hur många döttrar de har får man fråga en gång till. Som västerlänning, med jämställdhet som ett självklart ideal, känns det rätt dystert.
Men så träffar jag kvinnor som ger en hoppfull bild av de möjligheter de ser att vända utvecklingen. Inte på kort sikt visserligen, men genom ihärdigt och envist arbete och genomtänkta metoder. Flera av kvinnorna, som jag träffar, är engagerade i HDIP (The Health Development Information and Policy Institute)1 http://www.hdip.org. Det är en organisation som bland annat arbetar för att stärka kvinnors ställning i Palestina. Det låter lite flummigt, tycker jag först, men blir snart övertygad om att här pågår ett metodiskt och långsiktigt arbete. HDIP startade 1989 för att förbättra hälsoläget i Palestina i samarbete med lokala frivilligorganisationer och palestinska myndigheter. Hälsofrågor är fortfarande en bas i HDIP:s arbete. Men frågor om hälsa blir många gånger en plattform för att prata om livssituationen i stort. Och det är bland annat på det sättet HDIP arbetar och kan nå i synnerhet kvinnor. Att boka in ett läkarbesök på den mobila hälsokliniken kan ofta vara en ursäkt för kvinnan att våga prata om sin sociala situation.
– Health is an entry point for empowering, säger Fadwa, en av kvinnorna i HDIP.
För att kunna nå ut till kvinnor runtom på Västbanken jobbar man via 135 frivilligledare. De är volontärer, ofta universitetsstuderande och har sitt uppdrag i fyra till fem år. Dessa frivilligledare är ute i skolorna och pratar med tonårsflickor om hälsa och om sociala, ekonomiska och politiska rättigheter. De jobbar också ihop med de mobila hälsoklinikerna för att erbjuda utbildning och träning i till exempel första hjälpen. De ordnar möten med kommunledarna för att informera om sin verksamhet. Numera har de även möten ibland för både kvinnor och män samtidigt. Då får männen sitta främst och kvinnorna där bak. Det är bra att männen också får information och kanske får ökad förståelse för vad kvinnorna ägnar sig åt, säger Fadwa. Under sin tid som frivilligledare förväntas man själv rekrytera minst 30 nya kvinnor, som kan engagera sig på något sätt i arbetet. Det är inte enkelt – det kräver ofta mycket övertalning. Få vågar säga rakt ut att de vill engagera sig. Ett läkarbesök kan ofta vara en ursäkt för att kvinnan ska våga säga där att hon är intresserad.
Asmaá Zugheen, en av volontärerna som jobbar i Hebrondistriket, beskriver hur det kan gå till att rekrytera nya, lämpliga kvinnor. Först åker hon ut till byn en gång i veckan under kanske ett år för ”sociala träffar” med kvinnor där. Då kan hon också informera om hälsofrågor och berätta om frivilligarbete. Sedan kan de ta en tur till andra byar för att skapa kontakt med grupper där. Så småningom leder det faktiskt fram till att flera blir intresserade och stärkta och till och med kan tänka sig att träna på att prata i lite mer offentliga sammanhang. Asmaá beskriver till exempel hur en grupp kvinnor tack vare den här träningen och stödet i höstas lyckades övertyga männen och driva igenom en avgörande förbättring av vattentillgången i sin by.
Att få kvinnor att intressera sig för och att våga jobba politiskt är en utmaning i de konservativa områdena. Sameera, som kandiderade till lokalvalen i sitt område i höstas, säger att hon inspirerades av HDIP att ställa upp. Hon bestämde sig för att bryta mot konventionerna som säger att kvinnor inte ska synas offentligt på bild. Kvinnor som kandiderar brukar ofta ha en blomma eller liknande som får symbolisera dem. Hon ansåg att det var förlegat och att det skulle minska hennes chanser att bli vald. Det tog henne några diskussioner att förklara och försvara sitt beslut att visa sig offentligt på bild. Men hon säger att hon tror att hennes ställningstagande kan bidra till att stärka andra kvinnor att bryta mot de gamla traditionerna och att våga agera mer offentligt.
Och jag konstaterar att i de konservativa områden som jag rör mig i, så har jag hittills aldrig förut träffat så här många kvinnor som säger OK till att vara med på bild i sociala medier eller i de rapporter jag skriver. Men det finns alltså en viss rörelse åt rätt håll, tack vare ett målmedvetet och engagerat arbete.
- 1
