Tappra står de där vid vägspärrarna och vid demonstrationer. De trotsar skyltar om varning för sitt eget liv när de åker in på Västbanken. Jag vill tacka alla fantastiska kvinnor som arbetar för människorättsorganisationer i Israel.
Under mina tre månader som följeslagare i Israel och Palestina har jag fått tillfälle att träffa människorättsorganisationer, vilka arbetar med att belysa de problem som ockupationen leder till. Många som engagerar sig i organisationerna, som anställda eller volontärer, är kvinnor. Jag fick möjlighet att intervjua en av dem, Yehudit Elkana. Strax efter den andra intifadan började Yehudit delta i MachsomWatchs [1] arbete vid vägspärrarna. Alla som arbetar för MachsomWatch är kvinnor och Yehudit ville veta hur det fungerade när människorna skulle passera vägspärrarna.
– Jag blev chockad över hur palestinierna blev behandlade av soldaterna. Jag minns särskilt ett tillfälle. En mamma hade med sig ett barn som hade problem med sina ögon. Mamman skulle ta sitt barn till en specialistläkare på andra sidan vägspärren. Soldaterna vägrade låta henne passera. Då gick vi fram till soldaterna och pratade med dem. Till slut fick mamman gå igenom, säger Yehudit.
Yehudit är även delaktig i i Yesh-Din [2] som startades 2005 av MachsomWatch. De flesta som arbetar för Yesh-Din är kvinnor, men det finns även män som är aktiva i organisationen. Till skillnad från MachsomWatch är det inte bara israeler som är med i Yesh-Din utan även palestinier. De arbetar på fältet och har lättare att komma i kontakt med palestinier för att de ska kunna ta del av deras berättelser. Yesh-Din samlar in och dokumenterar händelser där brott mot de mänskliga rättigheterna begåtts. De har advokater anställda och kan erbjuda palestinier rättslig hjälp, men de flesta fall leder inte till åtal. Jag träffade Yehudit och hennes palestinska kollega när jag besökte en familj i Hebron på Västbanken. Jag frågar Yehudit om hon är rädd när hon åker in på Västbanken och refererar till de stora, röda skyltarna med varningstext på:
– Nej, jag har aldrig varit rädd. Det är ju till och med förbjudet för oss att åka in dit.
Yehidut berättar att även hennes mamma varit aktiv inom olika människorättsorganisationer.
– Hon stod vid vägspärrar och demonstrationer, ända tills hon nästan var hundra år. Min familj stöttar mig i mitt arbete och mina barnbarn beundrar det jag gör.
När jag frågar Yehudit om hur hon ser på framtiden svarar hon:
– Om Benjamin Netanyahu vinner valet i Israel och om inte Bernie Sanders vinner i USA kommer det bli allt svårare för oss att arbeta. Hela Israel håller på att bli allt mer fascistiskt.
Som 19-åring åkte jag till Israel för att arbeta på en kibbutz. Jag fick där en erfarenhet för livet. Under min tid som följeslagare har jag dock sett att situationen i Israel och Palestina hårdnat.
Vid vägspärrarna mellan Israel och Västbanken passerar tusentals palestinier dagligen. Arbetslösheten i Palestina är hög, även för dem som har hög utbildning. Israel behöver arbetskraft från Palestina. De behöver alltså varandra
De personer som jag har haft möjlighet att träffa berättar om hur israeler och palestinier bott grannar. De har umgåtts och deras barn har lekt tillsammans. Jag har pratat med många, både palestinier och israeler, som hoppas och tror att fred är möjligt och att de måste fortsätta kämpa tills den är nådd. Av alla de områden jag besökt i världen har Israel och Palestina en särskild plats i mitt hjärta. Det finns många krafter som arbetar för att skapa fred och jag tror att det är möjligt. Tills dess hoppas jag att alla människorättsorganisationer har kraften att fortsätta arbeta.
