Att kvinnor behöver kämpa för sina rättigheter världen över är ingen nyhet och de palestinska kvinnorna är inte ett undantag. Som följeslagare möter vi dagligen människor som inspirerar oss. En del av de här människornas berättelser fastnar jag för extra mycket och en del människor lämnar ett extra stort avtryck i hjärtat. Det här är några av dessa människor och deras historier.
– Jag har alltid drömt om att äga mitt eget lilla bibliotek, berättar Abeer för oss.
– När jag var liten behövde jag hålla mig inomhus väldigt ofta, mina föräldrar ville inte att jag skulle gå ut på grund av oroligheterna. De ville inte att jag skulle stöta på militär så ibland behövde jag sitta hemma flera dagar i sträck, då brukade jag läsa böcker. På en vecka kunde jag läsa ut tre, fyra böcker och så har det fortsatt hela mitt liv. När jag blev äldre började vänner och släktingar köpa böcker till mig från andra länder och jag samlade på mig en hel drös med böcker. Min pappa brukade skratta åt mig och säga:
– Nu måste vi snart öppna ett bibliotek till dig, var ska alla dessa böcker få plats?
– Böckerna blev min flykt, jag kunde grotta ner mig i böckerna och glömma verkligheten för en stund. Jag brukade läsa böcker om stränder och ett liv fritt från ockupation – för mig var det så klart bara en dröm eftersom jag aldrig upplevt något av dem. Även om vi har vackra stränder i vårt land kan jag inte åka dit på grund av ockupationen. Det som fick mig att öppna mitt eget lilla bibliotek var när mina vänner började låna böcker från mig för att själva läsa. Jag tänkte att jag ville erbjuda mitt folk samma möjlighet – och titta nu, här står vi, i mitt eget bibliotek, även om vägen hit var lång och svår så finns det ingenting jag älskar mer än att vara här!
Den andra historien vi får ta del av är Ibtissam Jabers. Hon berättar för oss att hon går till butiken och öppnar även om hon är sjuk. Hon berättar att det finns många anledningar till det
– Jag vill inte att mina barn ska gå ner till butiken, jag ser hellre att jag blir trakasserad av bosättarna som passerar varje dag än att mina barn blir det. Det är en naturlig respons och jag tror att vilken mamma som helst i världen hade tänkt så. Vissa dagar är det svårt för mig att ta in livsmedel till butiken eftersom vi inte får köra bilar på gatan utanför.
Ibtissam pekar på vägspärren som ligger ett stenkast från hennes butik. Vägspärren är övervakad av beväpnad militär. Ibtissam bor och har sin butik i området som ligger i H2-området 1https://www.breakingthesilence.org.il/inside/wp-content/uploads/2020/10/Hebron-Map-en.pdf och det gränsar till en av de största israeliska bosättningarna, ‘Kiryat Arba’. Bosättarna får använda gatan fritt och köra både bilar och bussar, men det är förbjudet för palestinierna.
Jag frågar Ibtissam vad hennes drivkraft i allt detta är och hon svarar mig glatt:
– Jag känner att jag ger tillbaka till mitt område, till min familj och mina grannar. De äldre som inte kan ta sig från området och behöver handla eller barnen som vill köpa godis på helgerna kommer till mig. Och för mig är det värt allt, även om jag önskar att situationen var annorlunda.
Den tredje kvinnan vi möter är Leyla. Leyla är den enda kvinnliga butiksägaren i hela gamla staden vilket gör henne unik. Leyla har en lång relation till följeslagarna och blir alltid lika glad när vi passerar. Hennes varma leende och kärleksfulla personlighet gör det svårt att tro att hon bär på sorg, men när vi sitter ner för att prata med Leyla så berättar hon historier som skär i hjärtat.
– Det har varit svårt för mig som kvinna att driva min butik. Många har sett ner på mig genom åren för att jag är kvinna, jag antar att de tänker att en kvinna inte kan jobba. Men det har bara stärkt mig – jag vill bevisa för dem att de har fel och så har jag gjort!
Leyla fortsätter:
– Men det har inte varit mitt största problem, mitt problem har varit att handskas med de israeliska bosättarna som passerar min butik, tar sönder saker och trakasserar mig. Jag har ingen som kan skydda mig. Den israeliska militären som finns skyddar inte palestinier trots att jag ber dem om det.
Jag frågar Leyla vad det är som får henne att fortsätta, för det handlar inte om pengarna eftersom hon själv berättar att hon inte tjänar speciellt mycket. Hon skrattar och säger:
– När folk inte tror på mig så driver det mig till att vilja göra mer. Jag vill bevisa för människor här att allt är möjligt oavsett kön, att kvinnor också kan, och titta om jag själv får säga det så gör jag det bättre än många män!
- 1
