Jag har blivit kysst! Efter en märkbart helig stund i solsken bland stiliga, väldraperade beduiner, utanför samhället Beit Furik, var det dags för oss att åka vidare längs de gropiga vägarna tillbaka till Yanoun. Vi ställer oss upp och återigen förtydligar vår tacksamhet över att få dricka kaffe med dessa vackra människor. Just då visar kvinnan i sällskapet, tydligt men stillsamt, att jag är välkommen in i ett av tälten.
Du vet, jag ville givetvis gärna se hur de bor, men det känns inte riktigt läge att säga ”visa mig ditt kök” så där på första ”daten”. Det är lite för intimt. Privat. Men så visade denna lilla gumma att jag var välkommen in i hennes hem. Hon satte sig på den enda sängen och visade att jag skulle sätta mig bredvid henne. Och på bubblande arabiska förklarade hon en massa saker, för mig helt oförståeliga, och så kysste hon mig bestämt på båda kinderna flera gånger. Vårt resesällskap, Yahir, insisterade på att även han skulle få kika in, eftersom det vi pratade om antagligen behövde översättas. Yahir förklarade att denna späda kvinna bara ville att jag skulle veta att hon ser mig som sin egen dotter och att jag säkert skulle få åtminstone sju, åtta barn.
Gissa om det är svårt att värja sig mot dessa människor!? Jag smälter inför stoltheten, modet, glädjen som så ofta vilar över dem jag möter, speciellt de mer traditionella palestinierna. Jag berörs av något, en doft av klurighet som döljer sig i deras blickar, en humor och auktoritet som inte känns hotfull, som inte verkar tillgjord. Dessa ofta milda och till en början blyga människor har en trygghet som talar starkare än den rådande språkförbistringen. Min enkla analys blir att lever man med traditioner som gått i arv, från föräldrar till barn, i nära relationer, så vet man att stoltheten över att vara människa inte ligger i vad jag som individ presterar. Jag behöver inte hålla uppe mitt anseende genom min karriär, utan min värdighet finns inneboende i min kultur och den tradition jag står i.
Jag är inte mig själv nog som Peer Gynt kanske insåg. Jag har en värdighet som är buren av generationer, från en tid till en annan. En tillhörighet rotad i kulturarvet som vittnar om att jag är palestinier. Jag brukar den jord som min far gett till mig, och som gått i arv i tider före honom. En identitet som är beroende av den plats dessa människor bott och rotat sig på. Jag tror att denna tillhörighet bär hoppet åt dem. Vi hälsade på hos fem beduiner, alla i 70-års åldern. Antagligen var de yngre ute och arbetade. Vi fick ta del av sorgliga historier om anhöriga som dödats av israeliska soldater, hus som förstörts, bosättare som misshandlat dem och deras boskap. Men ändå. Jag har inte sett tryggare, gladare människor i hela Palestina/Israel.
Framtiden blir dock mer och mer oviss. De betesmarker som är så avgörande för fårskötslen, minskas ständigt då bosättningarna växer. Minskade betesmarker innebär färre och färre får. Före den andra Intifadan, (2000) hade människorna i detta område stora fårhjordar. De som då hade 500 får, har idag en reducerad skara på 50 stycken. Färre får, innebär mindre produktion av ost och mjölk. Något som inte bara är föda för dagen, utan också valuta att köpa till sig mjöl för. Men just dessa beduiner har oroas mer av militärens återkommande försök att mota bort dem från området.
Området heter Khirbet-Tana och marken ägs av dessa bönder. Cirka 150 barn och vuxna bor här september till juni. Man uppskattar att byn är runt 1000 år gammal och fram till 2005 fanns en skola och en del hus, och många grottor där boskapen bor. Det viktigaste med byn är dess goda tillgång till vatten. Området förser Beit Furiks 10 000 innevånare med vatten. I juli 2005 omringades området av 15 militärjeepar två bulldozers förstörde alla byggnaderna i byn. Ett dokument hade av en slump hittats just dagen innan där israelisk myndighet utfärdat demoleringen av husen i byn. Dokumentet var skrivet på hebreiska och hade inte lämnats till någon person, utan låg på marken. På dokumentet som var utfärdat 15 juli, stod att markens ägare hade tre dagar på sig att överklaga. Alla byggnader förstördes utom den antika moskén och grottorna. Totalt 23 byggnader inklusive den traditionella ugnen för brödbak. [1]
Vad händer med en människa där stoltheten och tillhörigheten bärs upp av ett rikt kulturarv som går från generation till generation, plötsligt utplånas av bulldozrar? Jag är svensk. Mitt land håller inte på att utrotas. Jag behöver inte fundera på om jag är svensk eller inte, jag kan lugnt först och främst vara människa som lever. Men här där lag och ordning godtyckligt ändras varje dag blir frågan om identitet, tillhörighet och nationalitet en ständig källa till oro. Jag känner mig inte mer eller mindre svensk om jag firar midsommar eller inte. Men här; förlorar du ditt land, din kultur, dina rättigheter att bruka dina förfäders jord; förlorar du dig själv.
Givetvis måste den palestinska befolkningen utvecklas. Att fler och fler utbildar sig vid universitet och allt färre vet hur man bakar Khubez-brödet på dess glödande stenar. Det är en nödvändig utveckling. Och vad jag kan förstå; borde inte en palestinier kunna känna samma tillhörighet vad gäller nationalitet och trygghet som jag, utan att kedja sig fast vid traditionen för att kunna behålla förvissningen om sin identitet? Jag är dotter till en beduinkvinna, helt utan att vackla i min tillhörighet som svensk. För att kunna omfamna andra nationaliteter, tror jag att man först måste ha en trygghet och vila i den egna. Om palestinier och israeler ska kunna mötas, måste de erkänna och erkännas. Möta och bli mötta. Som människor, givetvis. Men också som just; israeler och palestinier.
Jag är en svensk, som blivit kysst, omfamnad av en kvinna i Beduinlägret. Jag har blivit accepterad som dotter till denna beduinkvinna. Tänk vad ett enkelt möte kan innebära, vilka språkbarriärer som kan överbyggas genom en enkel kyss, redan vid första ”dejten.” Och motsatsen, den ödeläggelse ett folk utsätts för genom en bulldozers brutala framfart, en djup kränkning svårgreppbar i vår, så ofta privata och rotlösa kultur. Jag önskar att mina nykyssta kinder kan lära mig något om den värdighet som inte är sig själv nog, den värdighet som heter tillhörighet. Jag önskar att palestinier och israeler får kyssa varandras kinder, varandras olika tillhörigheter och traditioner. Tänk dig, en enkel men helig kyss. Den skulle tala bortom alla dessa murar och barriärer. Du vet, då skulle man slippa använda dessa bulldozrar. Tror jag.
