"Det har aldrig funnits någon arabisk vår...det enda vi fått är höst". Mohammed tar upp sin tvååring, dottern Siba i knät, samtidigt som ett starkt mullrande ljud hörs utanför. Fönsterrutorna skallrar till. Tre israeliska attackplan stryker på mycket låg höjd över Yattas hustak. "Det är Israels närvaro här som gjort att den arabiska hösten inte nått hit", fortsätter Mohammed. Mitt antecknande kommer av sig. F 15-planen brakar iväg åt Gaza till. Jag har fått ytterligare en pusselbit, ytterligare ett perspektiv på konflikten. När jag några timmar senare lämnar Mohammed och hans familj förstår jag honom bättre. Vi har också hittat varandra i ett samtal om de drömmar vi har för våra liv.
Det är ännu tidig morgon. Vinden är frisk. Solen har redan börjat värma upp takterrassens betonggolv. En grannkvinna hänger tvätt uppe på sitt tak. Hon nickar försiktigt mot mig. Jag sitter tillbakalutad i en plastfåtölj och utför kanske den mest okvalificerade av alla arbetsuppgifter jag har som ekumenisk följeslagare. Jag bevakar en träpinne. Träpinnen är instucken i ett knappt urskiljbart hål högt upp på en av vattentankarna. När pinnen faller ner vet jag att det nästan är fullt i tanken och dags att stänga av vattnet.
Jag skulle aldrig lämna ifrån mig ansvaret för att bevaka pinnen till någon annan. Taket på vårt hus har blivit min favoritplats. Jag reser mig sakta upp och går fram till kanten på terrassen. Under mig har jag Yattas vindlande gränder. På gatan nedanför är flera klungor av fnittrande småflickor på väg till skolan, alltid så fina med uppsatt hår och välstrukna kjolar.
Från taket breder ett mäktigt sceneri ut sig i tre väderstreck. Yatta ligger på en slänt. Höglandet som börjar på Hebronplatån sjunker här ner något bort mot Gröna linjen (1). Morgonljuset är starkt och sticker i ögonen när jag lyfter blicken i riktning mot Israel som börjar bara några mil söderut. Där ligger staden Arad. Där bor visst Amos Oz.
Att bevaka pinnen på taket ger mig möjlighet att sitta som på första parkett, med allt under mig, med kontroll och ordning och reda. Ändå tror jag det är något annat som attraherar mig ännu mer med uppdraget. Jobbet är ju synnerligen okomplext till sin natur. Att fylla på vatten är lika okomplext som Israel-Palestinakonflikten är komplex. På frågan om hur man går tillväga för att fylla på vatten uppe på vårt tak kan inte olika perspektiv tillämpas. Om detta finns istället en objektiv sanning. Helt okontroversiell, omfattad av alla.
Men, jag kan ju inte stanna på mitt tak. För att lära mig något måste jag ju ut i verkligheten…
Mohammeds fru häller upp te i de små kopparna på soffbordet. På väggen ovanför TV:n hänger en neongrön tavla, en bild av Kabastenen i Mekka tagen i drömskt skymningsljus. Mohammed ser att jag studerar tavlan. Någon gång i livet vill jag göra pilgrimsfärden dit, säger han. Jag tänker att det inte kan vara så långt dit fågelvägen, men förstår snart att problemet inte handlar om avstånd. Med sitt palestinska pass har Mohammed nämligen inte tillträde till de heliga platserna på den arabiska halvön, för det krävs att han söker ett jordanskt pass, vilket han kan få utfärdat temporärt, fem år i taget. För just pilgrimsresor har man dock lättat på bestämmelserna och han kan som palestinier ansöka om ett speciellt 30-dagars pilgrimspass. Problemen med pass och olika tillstånd hit och dit får mig att undra om han som palestinier känner sig riktigt välkommen bland sina arabiska kompisar? På den frågan får jag inget riktigt svar. Men, al-Aqsamoskén (2) uppe i Jerusalem då, har du besökt den, undrar jag. På Mohammeds blick förstår jag att den lika gärna skulle kunna ligga på en annan planet. Jag suddar ut sista meningen i mitt anteckningsblock. Det är inte första gången sedan jag kom hit som jag känner mig som en hastigt påläst juniorreporter. Lite senare har det sjunkit in hos mig att Mohammed under hela sitt 32-åriga liv levt på en yta motsvarande…jag tar fram Sverigekartan som jag brukar ha med mig…om man tänker sig en sex mil bred korridor längs E4-an från Stockholm söderut, då hamnar man någonstans mellan Nyköping och Norrköping. Mohammed undrar vad jag håller på med. Jag gillar språk, säger han. Jag har en dröm om att kunna resa, få visa mina barn världen därute, utanför Västbanken. Visst har du rest med dina barn? Mohammed ser på mig. Jo, säger jag. Egentligen är problemet pengar, fortsätter han. Tror du jag kan försörja min fru och våra tre barn på 700 dollar i månaden? Precis som den palestinska befolkningen generellt är Mohammed välutbildad (3), men lärarjobbet som han hade tur att få för några år sedan är lågbetalt. Vet du vad jag drömmer om? Mohammed plockar upp dottern Sibas napp från golvet och tar upp henne i knät. Jag drömmer om ett jobb med en lön som vi kan leva på, en bra bil, ett hus, att kunna resa lite. Är inte det allas vår dröm? Frågan blir liksom hängande i luften.
Jag tror på fredsamtalen, fortsätter Mohammed. Jag vill leva och bo i Palestina. Men, kan jag inte tjäna tillräckligt här kan jag tänka mig att försöka hitta ett jobb utomlands. Var då? undrar jag. Vi funderar på någon av Gulfstaterna vid Persiska viken. Okej, säger jag, du tycker inte att de är lite tråkiga, nyrika, identitetslösa, typ uppbyggda som västerländska kopior?
Jag känner att nu går det lite fort, men det fria fallet fortsätter. Du tycker inte att det finns andra arabländer med mer genuin kultur och tradition? fortsätter jag. Mohammed ser helt oförstående ut. Och hur är det med kvinnans ställning? Jag försöker komma med i matchen igen. Mohammed tar sats. Vilket annat arabiskt land hade du tänkt dig Goran? Egypten, Irak, Syrien? Jag vill bara ha lugn och ro för mig och min familj. Det har aldrig funnits någon arabisk vår…det enda vi fått är höst. Demokrati kan väl ta tid, säger jag och så försöker jag beskriva den där känslan jag hade när jag stod och diskade hemma i mitt radhus i Östersund den där kvällen i slutet på januari 2011. Ekot sände direkt från Tahrirtorget och mina ögon tårades när jag hörde folkmassornas segerrusiga optimism och framtidstro, världshistorien vänder blad, tänkte jag, en ny Berlinmur faller. Nu är det Mellanösterns tur! Mohammed verkar vänta på att jag ska bli klar. Det visar sig att min predikan har gjort mycket litet intryck på honom. Han harklar sig. Det är Israels närvaro här som gjort att den arabiska hösten inte nått hit. Just där svajar det till lite för mig.
Mohammeds skoningslösa och i mina kretsar helt politiskt inkorrekta analys av situationen får mig att tänka på Norrmalmstorgsdramat och hur psykologerna brukar förklara hur brottsoffer kan börja sympatisera med förövaren. Jag undrar om jag kan få lite mer te. Det fixar Mohammed. Sedan ser han på mig med ett milt och försonligt leende. Du vet Goran, jag är ju självklart mot ockupationen och de israeliska bosättningarna, men jag erkänner Israels rätt att existera och jag vill leva sida vid sida med dem, förstår du, det är ingen nackdel att ha en stark granne om vi gillar varandra och respekterar varandra. Det sista han säger drunknar i ett öronbedövande vrål från F 15-planens hårt ansträngda motorer.
Jag tittar på klockan. Mohammed ställer upp kopparna på brickan och reser sig upp. Vi går väl på matchen på onsdag, frågar han. Självklart, svarar jag. Mot Adh-Dhahiriya, va? Det blir tufft, eller hur? Han nickar. Jag packar ihop mina anteckningsgrejer. Det har varit en omtumlande kväll. Innan jag går och lägger mig där hemma tror jag att jag ska unna mig en stund uppe på taket.
Göran Hember
Yatta januari 2014
Fotnoter
(1) Gröna linjen är en gränslinje mellan Israels internationellt erkända territorium och Västbanken, Gaza och Golanhöjderna. Ursprungligen var det vapenstille-ståndslinjen efter 1948 års arab-israeliska krig.
(2) Al-Aqsamoskén räknas som islams tredje heligaste. Mellan Yatta och Jerusalem är det bara cirka sex mil. Ibland kan palestinier från Västbanken få tillstånd att göra en dagsutflykt dit, förutsatt att de inte finns på någon av Israels ”svarta listor”. För Mohammed krävs det då att han tar sig upp till Betlehem för att ta sig igenom den stora terminalbyggnad som heter Checkpoint 300.
(3) Palestinierna räknas som arabvärldens mest välutbildade. Ett stort problem är dock arbetslösheten, inte minst bland akademiker. Många lärare ansöker om tillstånd att få jobba i Israel under loven för att kunna dryga ut sin inkomst.
