Lång väg till jobbet

2002 började Israel bygga en mur runt delar av Västbanken som en reaktion på palestinska attacker. Muren går på vissa ställen igenom samhällen, bland annat i östra Jerusalem.[1]. Personer, framförallt boende i palestinska områden som tillhör Jerusalems kommun kan inte ta sig till centrala delar av Jerusalem utan att passera muren och många måste eftersom de jobbar i Jerusalem. En av de största övergångarna i Jerusalem där människor kan passera är vägspärren i samhället Qalandia. I bussarna som kör dit är det endast palestinier som måste stiga av. En asfalterad väg inramad av korrugerad plåt på sidorna, som ska skydda mot vind, leder fram till en enkel byggnad. På många håll är plåten sönderslagen och vinden viner genom. Byggnaden består av tre väggar och en kortsida som fungerar som ingång. Under taket i skydd från vädret brukar en man med mjuk röst leda morgonbönen som cirka tio personer brukar delta i. Vissa dagar ringlar kön lång utanför byggnaden och andra dagar är det bara en kort kö. Det går aldrig förutspå hur kön kommer se ut och många jag har träffar berättar att de därför försöker ha en till två timmar på sig att passera vägspärren. Alla står och köar för att komma genom de tre vändkorsen i byggnadens ena långsida men innan dess måste alla passera genom en gång där två personer i bredd får plats. Utrymmet är även begränsat på höjden. Cirka två meter ovanför marken är ett grovmaskigt stålnät placerat toppat med taggtråd. Efter vändkorsen finns fem gångar som leder fram till ytterligare ett vändkors, en scanningsmaskin samt efterföljande passkontroll. Många springer för att komma till den bästa kön och ibland går det på långt avstånd höra gränspolisens röster inifrån de burar där de sitter och kontrollerar passen och tillstånden. Gränspolisen stänger vändkorsen med jämna mellanrum och hanterar på det viset flödet av människor.

En dag när vi följeslagare kommer till Qalandia upplever vi att det är mycket folk, det går sakta och frustrationen blir efter ett tag påtaglig. Vi ställer oss i kön, för att se hur lång tid det tar att passera vägspärren. Vi är inte de enda som delade upplevelsen av att det går sakta för plötsligt ser vi kön försvinna framför oss. Det visar sig att köande personer tappat tålamodet tryckt på mot det första vändkorset för att komma snabbare fram och jag ser människor trängas i de tre gångarna. En del försöker klättra och hoppa men taggtråden förhindrar dem. En del är sena till jobbet. Det är här jag träffar Mohammed Tahah som sager:

– Alla vill till jobbet och detta är en konsekvens av ockupationen.

Israel har ockuperat Västbanken och östra Jerusalem sedan 1967. Lite senare samma morgon i kön fram till säkerhetskontrollen börjar en man vaja, tappar balansen och två män handlar kvickt och tar emot honom. Jag står precis bakom när de lägger ner honom på marken och han tar sig för bröstet. Jag böjer mig ner, han andas och är vid medvetande så jag backar och låter andra prata med honom. Han skriker ut sin ångest och verkar vara i stor smärta. Någon skriker till gränspolisen att komma dit, efter ett tag kommer fem uniformerade och föser bort väntande människor och öppnar efter vad som känns som en evighet en extra grind för att mannen ska kunna bäras ut. Mannen bärs ut av andra väntande med flera gränspoliser vid sidan av dem. Men vi som följeslagare får inte komma med. Vi vet inte vad som hände därefter. Vi hörde ingen ambulans under de femton minuter vi stod i kö tills vi själva passerat den sista delen av vägspärren och ingen utanför har sett mannen eller ambulansen.

Dessa människor jag träffar måste ofrivilligt stå i kö vid en vägspärr för att ta sig till jobbet eller sjukhuset. De är osäkra på hur lång tid det kommer ta och om de kommer att beviljas eller nekas inträde i Jerusalem. Detta är livet under ockupation för vissa av de människor jag träffat.