Leah – en amerikansk jude i Palestina

Leah föddes i New York City och har flyttat tillbaka efter många år i Princeton, New Jersey. Hon bodde också två år i Israel och besöker landet regelbundet. Hennes föräldrar var aktiva i den lokala synagogan och flyttade från New York till Israel i slutet av 1970-talet. Leah beskriver dem som inspirerade av sionismen och Israel betydde mycket för familjen när hon växte upp. Jag frågar Leah när hon började bli medveten om palestiniernas historia.

– Jag studerade vid Barnard College vid Columbia University i början av 1970-talet och lyssnade på unga israeler och palestinier som diskuterade Palestina. De uttryckte att båda folken behövde tillhöra ett land, men på den tiden fanns inga utvecklade idéer om hur.

Leah arbetade som redaktör för den akademiska tidskriften World Politics i många år och hon har ett stort intresse för politik liksom fred och rättvisa för Israel och Palestina. Omkring 2002 började Leah engagera sig i fredsrörelser för Israel och Palestina, till exempel ”Inte i Mitt Namn” [2] samt skriva brev om ockupationen till vänner, ett nätverk som genom åren har vuxit till nästan 150 personer. Jag frågar Leah varför hon nu är fredsaktivist i Palestina.

– Jag har alltid varit en intellektuell aktivist som diskuterade politik och deltog i fredsdemonstrationer. Men efter pensionen och min mans död ville jag göra något verkligt. Jag ville se och uppleva palestiniernas vardagsliv. Jag frågade min dotter Shoshanna som bor i Jerusalem om hon kände till något volontärarbete och hon föreslog Följeslagarprogrammet, vilket jag nu deltar i.

Leah berättar att hennes barnbarn går i skola för judiska och palestinska barn där undervisningen sker både på hebreiska och arabiska. De började vid YMCA [3] i västra Jerusalem och fortsatte på Max Rayne Jerusalem Hand in Hand skolan [4].

Jag frågar varför israeler accepterar ockupationen. Leah berättar att konsekvenserna av ockupationen är ett obehagligt ämne för de flesta israeler. De föredrar att inte prata och mycket få israeler som inte är bosättare besöker numera Västbanken. Israeliska skolor undervisar inte i palestinsk historia, kultur och religion. De flesta medier talar eller skriver inte om ockupationen och dess konsekvenser. Ett undantag är Haaretz [5]. Leah berättar att det finns till exempel Reform-synagogor som är accepterande gentemot HBTQ-personer, har kvinnliga rabbiner och låter män och kvinnor fira gudstjänster tillsammans. Men de kan ändå ha svårt att acceptera att ockupationen bryter mot folkrätten [6].

Jag frågar hur Leah blivit bemött av palestinierna när de får veta att hon är amerikan och jude. Leah säger att det som förvånat henne är den gästfrihet hon har mött men att palestinier också uttrycker sorg och frustration över att de inte har samma rättigheter och friheter som israeler. Leah berättar att när hon talar med israeler eller läser om vad de tycker så uttrycker de rädsla för palestinier. En vän till henne sa en gång att israelerna är rädda för vad som skulle hända med dem om palestinierna hade samma politiska och mänskliga rättigheter som israeliska judar.

Jag undrar vad Leah tycker om judarnas rätt till sitt land. Leah tycker att Israel agerar som en kolonialmakt gentemot palestinierna, man vill ha landet men inte folket. Hon tror inte att situationen för Palestina kan återställas till sin status före 1948 [7] men hon tror det krävs att Israel erkänner och hittar en ömsesidig överenskommelse för de palestinska flyktingar som fördrevs 1948 [8]. När det gäller bosättningarna och Israels ockupation så tror Leah att lösningen på situationen skulle kräva internationella påtryckningar på Israel.

– Jag strider inte mot Israels existens, men jag motsätter mig ockupationen av Palestina för den är olaglig.

*Leah och Shoshanna är fingerade namn