Äntligen på plats i Israel och Palestina! Mina tre månader som följeslagare och bärare av den nästan lagom stora västen med den karaktäristiska EAPPI-symbolen på ryggen tar sin början i Jerusalem. Ett av de första intrycken av Jerusalem, utöver dess uppenbara skönhet, är den stora mängd israeliska flaggor och dekorationer i blått och vitt som syns överallt främst i de judiska delarna av stan. Staten Israel firar nämligen sin 60-årsdag i år.
Israels rätt att existera inom säkra, tydligt definierade gränser erkänns idag av de allra flesta. Staten Israels födelse innebar dock samtidigt början på ett livslångt flyktingskap för hundratusentals palestinier. Under de stridigheter som pågick 1947-48 i samband med staten Israels tillkomst tvingades över 750 000 palestinier lämna hus och hem (1). En del blev internflyktingar inom Israels gränser, andra hamnade på Västbanken eller i Gaza eller utomlands. Ett stort antal av dem som blev flyktingar drevs bort av israeliska milisgrupper och militär, andra flydde av rädsla för attacker. Flera hundra palestinska byar förstördes eller togs över av judiska nybyggare (2). Flyktingskapet och förlusten av hemlandet kallas bland palestinierna Al-Nakba, katastrofen.
En av dagarna i Jerusalem får vi chansen att följa med på ett besök till Lifta, en av de palestinska byar vars invånare fördrevs under 1948. Vår guide är Yakoub Odeh, en palestinsk man som tillbringade sina första åtta år i Lifta. Yakoub Odeh har på grund av sitt politiska engagemang tillbringat många år i israeliskt fängelse. Idag arbetar han med den israeliska organisationen Zochrot (www.zochrot.org) för att öka medvetandet om de palestinska invånare som tidigare bodde inom vad som idag är staten Israels gränser. Omständigheterna kring deras flykt är ett ämne som endast under senare år har börjat diskuteras i det israeliska samhället.
Lifta är beläget i en dalgång norr om Jerusalem. Landskapet är grönskande och kuperat och har varit jordbruksbygd i tusentals år. För att ta oss ner i byn måste vi vandra en brant stig ner kantad av buskar med kryddörter och stora kaktusar. När Yakoub var barn var Lifta en välmående by på 3000 invånare. Man livnärde sig huvudsakligen på jordbruk och odlade frukter, grönsaker och oliver som man sålde i Jerusalem. Liftas välstånd visade sig bland annat i skolorna — dess flickskola var den första i trakten — dit elever kom från hela regionen. Ett annat kännetecken för byn var dess vackra arkitektur. Redan på långt avstånd ser man de stora flervåningshusen, byggda i sandsten och med karaktäristiska valvbågar. Yakoub berättar att husen kombinerar element från romersk, islamisk och gotisk korsfararstil och att arkitekturstudenter från Hebrew University ibland kommer till Lifta i studiesyfte.
Så snart vi kommit ner i dalen är det dock uppenbart att byn har varit övergiven en längre tid. Husen ligger delvis i ruiner och saknar dörrar och fönster. De vackra kakelplattorna som en gång låg på golven har plockats bort, ”för återanvändning i andra hus, i Haifa och Tel Aviv”, säger Yakoub. Här och var ligger det skräp och Yakoub berättar att det inte är ovanligt att uteliggare söker sig till området. Även några israeliska helgfirare är på plats och njuter av de vackra omgivningarna och av skuggan under fruktträden. Efter ett tag ansluter de sig till oss och lyssnar intresserat till Yakoubs berättelse.
Medan vi promenerar runt i byn pekar Yakoub ut de olika platserna han minns från sin barndom och berättar om vardagslivet i Lifta. Vi ser hans barndomshem och den stora ugnen där hans mor brukade baka bröd varje morgon, liksom butiken där familjen brukade handla. Det trädbeskuggade torg som var Liftabornas främsta samlingsplats är fortfarande tydligt urskiljbart. Var byns andra samlingsplats, moskén, en gång låg, är dock omöjligt att se. Yakoub måste visa och förklara för att vi skall förstå att den gräsbevuxna plätt vi står på faktiskt är moskéns tak.
Liftas strategiska placering nära den norra infarten till Jerusalem gjorde den till en av de första palestinska byarna som togs över av israelisk militär. I januari 1948 gick israeliska armén in i Lifta, och drev bort dess befolkning och förstörde ett stort antal hus. Bland annat gjordes stora hål i många av hustaken, för att försvåra återvändande. Något senare tog nyanlända judiska invandrare från Mellanöstern många av de hus som fortfarande var beboeliga i besittning. Den judiska gruppen blev kvar i Lifta en bit in på 60-talet (3).
Trots att ingen nu längre bor i Lifta har de palestinska bybornas ansträngningar att få tillbaka sin mark hittills misslyckats, trots att man kan uppvisa ägandebevis till marken från såväl den ottomanska administrationen som det brittiska mandatet. Större delen av byns land har förklarats statlig mark, och Jerusalems kommun projekterar nu för ett exklusivt bostadsområde på delar av Liftas land (4). ”Det är inte lätt att vinna när domaren och förövaren är densamma”, konstaterar Yakoub lakoniskt, när han redogör för bybornas kamp för att stoppa byggnadsprojektet. Samtidigt vägrar han dock att ge upp drömmen om att en gång få se sin familj återfå rätten till sin mark i Lifta. ”Jag kan inte glömma min hemby”, sammanfattar han i slutet av vårt besök. ”Jag har ett bra liv i Jerusalem med fru och barn, men Lifta är min historia, och den vare sig vill eller kan jag glömma”.
