I Sverige sitter folk fast i snökaoset. På Västbanken är invånarna instängda i vägspärrar. Varje morgon köar tusentals palestinier utomhus i timmar – bara för att ta sig till jobben på andra sidan muren.
– Köp kebab! – Telefonkort 20 shekel! – Kaffe och te, kom och köp!
Det doftar nybryggt kaffe, frityr från falafelpannan och färsk mynta. Männen röker och pratar högljutt tills böneutropen sätter igång. Då samlar fader Ibrahim dem och tillsammans vänder de blickarna mot Mecka. Scenen skulle kunna vara hämtad från en marknad i Kairo, Damaskus eller Jerusalem.Men här finns inga lekande barn, inga gnäggande åsnor eller kvinnor som köpslår om priset på clementinerna. Här finns bara sorg, frustration – och morgonhunger.
Klockan är kvart i fem på morgonen, torsdagen den 30 december 2010. Strax tystnar böneutropen, männen samlar ihop sina matlådor och går mot den långa kön framför sig. Ihopträngda som djur trycker arbetarna sig framåt. De har bråttom att komma igenom vägspärren och nå sina jobb i Israel. Hinner de inte igenom i tid är en hel arbetsdag förlorad. Vägspärren i byn Taybeh är en av 600 vägspärrar på det ockuperade Västbanken. Här samlas män och kvinnor från byar och städer i norra delen av Västbanken för att ta sig till sina arbeten.
Vägspärren liknar en taggtrådstäckt järnbur med labyrintgångar som leder de köande mot en tunnelbaneliknande spärr. När palestinierna har kommit förbi spärren genomsöks de av en metalldetektor, sedan kontrolleras deras fingeravtryck, arbetstillstånd och id-kort. Omar är en av de köande. Trots att sträckan mellan hans hus och jobb är några få mil tar det honom timmar att komma till arbetet. Omar bär en svart mössa och en grovstickad tröja. Det behövs, de köande står utomhus, utan vindskydd eller tak över huvudet. Omar huttrar, försöker värma sig med en kopp kaffe, men snart har den råa morgonkylan återigen hittat in genom hans kläder. Plötsligt hörs skrik och högljudda röster från längre bak i kön. Trycket från de otåliga köande har blivit så hårt att ett av gallrena i kösystemet har brustit. Människorna skäller och puttar på varandra, de gör sig så små som möjligt för att kunna tränga igenom. En man som försöker komma före i kön genom att klättra upp på en av de taggtrådstäckta järngrindarna blir snabbt nerdragen av sina landsmän.
– Du skulle ha varit här igår. Då fick en äldre man hjärtattack och fick hämtas med ambulans, säger Omar.
Mannen klarade sig. Den här gången. Tidigare bemannades vägspärren av israeliska soldater. Nu har den israeliska staten låtit privata vaktbolag ta över kontrollen av de förbipasserande. Från högtalaren vid stängslet ropar vakterna ut sina order på hebreiska. De anställda i de privata vaktbolagen är kända för sin hårdhet och varje dag tvingas köande vända hem igen. Oftast med hänvisningen att deras arbetstillstånd har gått ut eller att deras fingeravtryck inte matchade avtrycken i säkerhetskontrollen. Ibland stämmer det, lika många gånger är besluten felaktiga.
Omar börjar köa vid tretiden. Det hinner bli ljust innan han har kommit igenom kontrollen och är ute på andra sidan, i Israel. Där tar han en buss till jobbet som byggnadsarbetare i staden Netanya. Idag är klockan tjugo över sex när Omar tar sitt första steg på israelisk mark. Nu väntar en lång arbetsdag. Imorgon är en ny dag. Men livet bakom gallret är detsamma.
