Än en gång sitter jag med en kaffe i handen och pratar med Atallah. Eftersom jag varit i hans beduinby många gånger nu frågar han inte längre om jag vill ha kaffe eller te, han vet redan svaret. Av honom har jag lärt mig mycket, bland annat att livet går vidare och att man måste planera framåt även om det är svårt att se hur framtiden ska bli.
Atallah Jahalin är ledare för beduinbyn Jabal al-Baba (påvens berg). I byn bor cirka 300 beduiner som försöker livnära sig på boskapsskötsel på deras traditionella sätt. De kan dock inte längre försörja sig som de tidigare gjort. Varje vecka brukade de gå in till stora marknader i Jerusalem och sälja sina produkter. Nu hindrar muren dem från att komma in till staden, som bara ligger några kilometer bort. De har inte tillstånd att komma in i Jerusalem. Atallah berättar vidare.
– De förändrar våra liv, bygger muren runt oss, gör det svårt för oss att leva.
Den här beduinfamiljen har bott på samma plats sedan 1948 då de flydde från Negev-området i nuvarande södra Israel. De är fortfarande flyktingar.[1]
Israeliska myndigheter har en plan för området runt Jabal al-Baba. I planen ingår alla beduinbyar runt östra Jerusalem. Myndigheterna vill tvångsförflytta och samla olika beduinbyar på bestämda platser som de utsett. Det skulle leda till att beduinerna inte längre kan leva på sitt sätt, de skulle ha svårt att sköta sina boskap då platserna inte ligger vid några naturliga betesmarker eller nära vatten. Israels plan är att utvidga de bosättningar som redan finns runt Jerusalem på marken där beduinerna nu är bosatta. Den kallas E1-planen.[2]
Anledningen till att vi sitter här idag och pratar är att de just haft militären på besök och de har fått ytterligare rivningsorder. I princip alla hus i byn är hotade av rivning. Ytterligare en familj riskerar att bli utan tak över huvudet. Atallah, som alltid brukar le och prata avslappnat har nu en oro i blicken.
– Nu är det 34 hus som har rivningsorder. De kan komma tillbaka imorgon eller nästa vecka för att riva. Vi vet aldrig när det händer. Det är det svåra, att aldrig veta.
Trots vetskapen om att det inte går att veta går livet vidare. Barnen kommer nyfikna springande och ropar glatt till oss, getterna går och betar och bryr sig inte om vår närvaro. Åsnorna står och tittar avvaktande och vill inte ha någon speciell uppmärksamhet.
Byn har byggt ut ett vattensystem med ledningar från närmsta staden, al-Eizariya. Planen är att även göra ett system för elförsörjning berättar Atallah. Ytterligare ett stort projekt är byggnationen av ett gästhus. Precis bredvid byn finns mark som ägs av Katolska kyrkan. Där har byn fått tillåtelse från Vatikanen att bygga en samlingslokal och gästhus.
– Vi vill visa hur det är att leva som beduiner och kunna ta emot gäster. Det är viktigt för oss att veta att människor över hela världen känner till vår situation.
Jag frågar Atallah hur han kan och orkar planera så mycket framåt när det hela tiden finns ett hot om tvångsförflyttning. Han skrattar och svarar:
– Det finns väl inget alternativ. Vi måste tänka på hur vi kan få det så bra som möjligt. Just nu är vi här och då får vi göra det bra.
