Så är dagen här då jag påbörjat mitt uppdrag som följeslagare på Västbanken i Palestina. Flera vänner och närstående har sagt mig att de inte riktigt förstår varför jag envisas med att ge mig iväg till platser så avlägsna ifrån Sverige. Jag har valt detta för att jag är övertygad om att internationell närvaro bidrar till att dämpa våldet och främja respekten för folkrätten.
Vi följeslagare kommer att göra detta genom systematisk preventiv närvaro och genom att berätta för er hemma i Sverige hur vardagslivet känns under militär ockupation.
Någon vecka innan utresa meddelade vårt kontor i Jerusalem att jag skulle placeras i Hebron, en stad som jag sakta men säkert börjat lära känna som en vacker och samtidigt kaotisk plats. Känslan av att vara här är inte helt enkel att beskriva, för samtidigt som jag känner mig välkommen av de flesta, så vet jag mycket väl att det finns de som inte uppskattar Ekumeniska följeslagarprogrammets närvaro.
Staden har en flertusenårig dokumenterad historia och har sedan 1997 varit indelad i två delar. En större del som administreras av Palestinska myndigheten (H1) och en mindre del under israeliska myndigheters kontroll (H2).
I H2 lever uppskattningsvis 40 000 palestinier sida vid sida med några hundra israeliska bosättare i ett antal avskärmade områden som tagits över steg för steg [1].
I sammanhanget är det relevant att det internationella samfundet, inklusive FN, är enigt om att Västbanken ockuperades av Israel under sex-dagars kriget 1967 och att Israel har fortsatt att ockupera området sen dess. Landet är därför bundet av den internationella humanitära rätten, enligt vilken det är olagligt att föra över sin civilbefolkning på ockuperad mark. Israel delar inte denna tolkning. [2]
Situationen för människorna som lever i H2, såväl för israeler som för palestinier, präglas av påtagliga spänningar som regelbundet resulterar i våldsyttringar som stävjas med tårgas och ljudbomber. Vardagslivet kännetecknas av att man inte har något annat val än att passera genom vägspärrar bevakade av tungt beväpnade soldater för att röra sig i området [3].
Detta gäller alla, vuxna såväl som barn.
Rörelsehindren har fört med sig att ett stort antal affärer tvingats stänga, många har förlorat sin försörjning, tröttnat på hårdföra militärer och därför valt att lämna sina hem [4]. På vissa hus är fönster och dörrar igensvetsade på grund av vad israeliska myndigheter kallar säkerhetsskäl, på andra sidan stålet finns inredning och personliga tillhörigheter kvarlämnade.
Jag träffar 53 årige Jamal Maraqa, som nostalgiskt berättar om tiden före den andra intifadans utbrott[5], att det var bättre då, och om en vän som tvingats flytta. Trots att högsta domstolen i Israel har dömt till fördel för hans vän i en rättstvist med israeliska bosättare har ingenting hänt, förklarar han.
Vi står bredvid huset som tagits över av bosättare. Samtidigt som han delar med sig av sin berättelse vimlar det av soldater på tomten. De som numera bor där ser man inte så ofta, säger han sorgset på bruten engelska med arabisk accent.
I hans röst hörs en latent förhoppning om att den militära närvaron i hans hemstad ska försvinna och att ockupationen av hans folks land ska upphöra.
I nästa stund skrattar han hjärtligt och hälsar mig varmt välkommen till Hebron.
Bilder
1. Checkpoint 56 är en av passagerna mellan område H1 och H2. Många palestinska barn måste passera här varje dag för att ta sig till skolan. Foto: M.G/EAPPI
2. Shuhada Street på kvällskvisten. Förr i tiden sprudlade den av aktivitet, idag finns ett fåtal familjer kvar. Affärerna är stängda sedan länge. Foto: M.G/EAPPI
