Israeliska bosättningar har funnits på Västbanken sedan ockupationen började för 50 år sedan, och de fortsätter att expandera, trots att de är illegala enligt internationell humanitär rätt. En av de allra största bosättningarna – Ariel, ligger på en kulle med utsikt över byn Marda. Det dagliga livet för de cirka 3 000 invånarna i Marda påverkas mycket negativt av bosättningen, men det finns ändå krafter till att skapa positiv förändring.
Vi möter Murad al-Khufash som driver ett projekt inom permakultur [1]. Han visar runt oss på sin odling, förklarar filosofin bakom permakultur och om hur han sprider kunskapen bland annat genom ett ungdomsprojekt som han driver tillsammans med YMCA i Jeriko. Murad berättar för oss om bosättningen Ariel som har funnits sedan slutet av 70-talet, vi ser den på kullen ovanför hans gård. Ariel är en del av en hel rad bosättningar som tillsammans nästan delar Västbanken i två delar [2]. Murad berättar att varje vinter får byn Marda översvämningar på grund av att avloppsvatten släpps ut från bosättningen ner i byn, vilket bland annat har lett till att grunden till Murads hus har börjat spricka. De israeliska bosättarna har också släppt ut vildsvin som förstör för många av lantbrukarna i byn, ett problem som vi följeslagare har hört om från fler byar. Bosättarna i Ariel har också konfiskerat ungefär hälften (450 hektar) av byn Mardas mark enligt Murad, och stänger ute många lantbrukare från sina olivträd som snart är klara för skörd. Om lantbrukarna kommer att få möjlighet att skörda i år är oklart.
Vi träffar även en släkting till Murad, Nasfat al-Khufash, han är ordförande i den lokala organisationen Marda Association for Development samt paraplyorganisationen Palestine National Institute for NGO:s. Nasfat berättar att även om ockupationen är deras största hinder för utveckling så kan de inte bara sitta och vänta. Deras lokala organisation har bland annat projekt som riktar sig till ungdomar. De ger dem verktyg för att kunna vara med och påverka politiker och att själva engagera sig politiskt. De arbetar också för att ge dem möjlighet att starta egna företag genom mikrokreditlån och inspirera dem till att finna nya företagsidéer. Nasfat menar att det inte är bra att de som många andra blir beroende av att bruka marken och ha den som sin största inkomst. Mycket av marken som palestinierna äger, har som nämnts ovan, blivit och fortsätter att bli konfiskerad av israelerna när de utökar sina bosättningar [3]. Nasfat trycker också på att organisationen inte vill att ungdomarna ska bli beroende av att jobba för israelerna som är de som ockuperar dem. Idag är många beroende av jobb på de israeliska företagen i bosättningarna och i Israel [4]. Jag såg själv över 8 000 människor passera At Tayba vägspärr i Tulkarem mellan klockan fyra och sex på morgonen innan våra möten i Marda. De är bara en bråkdel av alla som passerar vägspärrar i muren för att ta sig till sitt arbete i Israel varje dag [5].
Både Murad al-Khufash och Nasfat al-Khufash är eniga om att vi följeslagare behöver berätta för omvärlden vad vi ser med våra egna ögon. De menar att vi som besöker Västbanken måste berätta för våra landsmän och göra tydligt för våra regeringar vad som pågår. Murad berättar att han själv råkat ut för att inte bli trodd på när han i internationella sammanhang har berättat om sin situation i sitt hemland. Det är vid sådana här möten som jag känner att min närvaro som följeslagare kan vara med och göra skillnad.
