”Jag vill bara leva i fred och få bo kvar i mitt hus utan problem." Bonde i Jordandalen inom område C på Västbanken, Palestina.
Tänk er in i situationen som om det vore er själva: Din familj har sedan tre generationer levt i ett hus ute på landet; låt oss för enkelhetens skull säga Stockholms skärgård. Du vet exakt vilka gränser som finns runt din familjs husknut då de är utmärkta av vita stenar. I norr markeras gränsen av gärdsgården som delar fältet mellan er och grannfamiljen, medan gränsen mot söder är skogen bakom dasset som varje sommar ger dig blåbär och om du har tur även några liter lingon. Plötsligt börjar främmande människor flytta på din familjs stenar som markerar marken som tillhör er. Den stora eken ute på hagen där Du tillbringade en stor del av barndomsåren på en gunga hamnar på ”fel” sida om den nya gärdsgård som har byggts upp på din familjs mark utan tillåtelse. Du får inte längre gå till eken. Du får inte längre nyttja din skog som ger dig blåbär och lingon. Om du mot förmodan skulle ta dig en tur in i skogen för att du vill ha din blåbärspaj, så riskerar du att bli mött av våld från både ungdomar och vuxna.
I denna situation då du trodde att myndigheterna skulle hjälpa dig eftersom du har papper som bevisar din rätt att bo på denna plats, så inser du att ni inte får någon support eller uppbackning från staten. Istället får ni veta att ert område numera tillhör någon annan. För att bygga om ert utedass krävs ett byggtillstånd som det näst intill är omöjligt att få (1) och ni tar saken i egna händer och bygger ett ställ för att tvätta händerna och således kunna tillgodose era grundläggande basala behov. Detta leder till att familjen får en rivningsorder. Denna rivningsorder går att överklaga, men instanserna går inte att lita på och i slutändan kommer myndigheterna till ert hus och river ert utedass, samtidigt som de lämnar efter sig en räkning för utfört arbete.
Jag befinner mig på Västbanken och en del av det område som jag bevakar tillsammans med mina arbetskamrater är Jordandalen. Jordandalen går från Döda Havet i söder upp till Bardala i norr, vilket innefattar ett område på 2 400 kvadratmeter. Med andra ord är detta en tredjedel av Västbanken. Jordandalen är ett område rikt på vatten, grönområden och andra naturresurser, och har därmed stor potential för jordbruk. Jordandalen skulle i teorin bidra enormt för palestiniers ekonomiska utveckling. Det är bara en detalj som sätter stopp för denna utveckling och det är att en stor del av Jordandalen benämns som område C. (2) Palestinsk rörlighet inom område C är begränsad och kontrollerad genom ett komplext system av fysiska och administrativa medel, bland annat genom övervakade gränsövergångar, vägspärrar och muren. Dessa hinder minskar människors rörlighet och tillgång till basala nödvändigheter, samt möjlighet till humanitär assistans vid behov. (3)
I dagsläget kontrollerar israeliska bosättningar halva Jordandalen, och ytterligare 44 % av området har delats in i naturområden och stängda militära zoner som skär av tillgången till marken för den palestinska lokalbefolkningen. Numera kontrollerar därmed israeliska myndigheter cirka 95 % av Jordandalen och de familjer som råkar befinna sig inom dessa områden möter dagligen risken att bli tvångsförflyttade, medan deras gamla marker ges till israeliska bosättningar. (4) Dessa israeliska bosättningar på Västbanken är enligt internationell humanitär rätt illegala då de befinner sig på ockuperad mark. (5)
Ett av de största problemen i Jordandalen är husdemoleringar; det vill säga att militären utfärdar en rivningsorder antingen på grund av att militären anser att området ligger för nära ett militärt område eller om huset byggdes efter år 1967. I kontakt med det koordinerande FN organet UNOCHA (United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs), vars kontor befinner sig i Ramallah på Västbanken, får jag informationen att dessa tvångsförflyttningar och husdemoleringar som genomförs av den israeliske militären i Jordandalen, som enligt internationell humanitär lag är olagliga, är prognostiserad till att fortsätta samt till och med att öka.
Under min första vecka i regionen blev jag ögonvittne till effekterna av en husdemolering ute på landsbygden i norra Jordandalen i ett område vid namn Khirbet Yarza. Mina arbetskamrater och jag möttes av en förtvivlad familj vars två hus och två boskapsförråd förstörts dagen innan av cirka femtio israeliska militärer. Mat, köksredskap, möbler och redskap låg spridda utöver marken tillsammans med ett par döda kycklingar som familjen inte hunnit få ut ur boskapsskjulet innan militären började kasta ut deras tillhörigheter. Familjen hade inte fått någon varning kring att militären skulle dyka upp och hann därmed inte ta hand om sina tillhörigheter. Kvinnan som tog emot oss med tårar i ögonen kunde inte komma ihåg sitt namn då vi frågade och det som blir kvar i mitt minne är hennes frustration och desperation som hon skrek ut då hon förklarade vad som hänt. De medlemmar av familjen som var kvar befann sig fortfarande till stor del i chock och vid denna tidpunkt hade ingen humanitär hjälp kommit till platsen.
Du och din familj står framför ditt förstörda utedass. Brädorna ligger över hela gräsmattan, små glasskärvor av spegeln över handfatet ligger lite varstans. Var finns myndigheterna och var finns institutionerna som ska förhindra brott mot våra mänskliga rättigheter?
Husdemoleringar och tvångsförflyttningar pågår dagligen i Jordandalen, och jag vet bestämt att denna skildring inte kommer att vara den mest omfattande som jag blir vittne till. Möjligtvis har jag redan åkt iväg till en annan del av Jordandalen för att få en familjs vittnesmål kring hur en ockupationsmakt går emot internationella förordningar samtidigt som du, kära läsare, får denna reserapport.
Bild 1: Familjens vete som blandats med sand.
Bild 2: Äldre kvinna från husdemoleringen i Kirgit Yarza.
