Jag såg honom i ögonen när jag passerade honom i kön. Han såg ut som en student. Glad men lite blyg. Lite framåtlutad på grund av den långa kroppen. De unga männen runt omkring började prata men han var avvaktande. Till slut frågade han var jag kom ifrån. Han kom ifrån Tulkarem, hette Kahlil och var på väg hem tillsammans med alla de övriga tusentals studenterna som går på universitet i Nablus.
Dagen före ledighet och förväntan var stor. Jag gick sakta förbi kön med alla de unga männen. Eftersom att jag är äldre än 40 år så tillhör jag ”the humanitarians” – de mänskliga, tillsammans med kvinnorna och barnen. Som mänsklig behöver man bara passera en lucka och visa sitt ID för soldaten, medan männen mellan 15 och 40 år får gå igenom ett vändkors, en metalldetektor och ytterligare ett vändkors.
Värmen var tryckande och mängden studenter allt större. Några tjejer framför oss småpratade och gick för snabbt förbi luckan. De blev tillbakaropade av en av de israeliska soldaterna. Trycket blev större och soldaterna allt mer stressade. Till slut ropade fler att vi skulle backa. Backa, backa, ropades det genom högtalarna. Ytterligare soldater började skrika. Då small det! En fruktansvärd smäll bakom min teammedlem Wolfgang som stod strax bakom mig. Alla drabbades av panik och försökte ta sig bakåt. En man låg livlös på marken. Jag trodde att han blev skjuten, men det visade sig att soldaterna hade använt en ljudgranat för att skingra oss och för att återfå kontrollen och mannen hade tappat medvetandet när granaten exploderat bredvid honom! Många ville prata med oss, många ville berätta hur det brukar vara.
Kahlil, den unga mannen från kön frågade vad jag tyckte om det jag såg och undrade om jag kunde göra något. Vi avvaktade en halvtimme innan vi åter ställde oss i kön. Just innan jag passerade sista soldaten såg jag Khalil igen stående inträngd innan vändkorset. Han sträckte fram handen lite oroligt och vi önskade varandra lycka till. Vad är orsaken till att Israel har skurit av huvudvägen mot Nablus från Tulkarem och byggt vägspärren i Beit Iba? En vanlig väg som människor brukar åka på till och från jobbet eller universitetet. En väg på vilken det brukar transporteras mängder av gods till och från all den industri som finns och har funnits i Nablus området.
Vad är det som gör att vanliga människor varje dag ska passera denna punkt och andra vägspärrar över hela det palestinska området? Vad är det som ligger bakom det faktum att den israeliska myndigheten har placerat ut 71 fasta och 17 tillfälliga vägspärrar, 84 vägbommar, 72 vägblockeringar i betong, 238 vägblockeringar av jord, 17 vägavgrävningar, 75 vägbarriärer och 33 jordvallar till den totala summan av 607 hinder, strategiskt utplacerade över hela Västbanken[1]? Den israeliska myndigheten säger att det handlar om säkerhetsläget och att de till varje pris måste skydda den israeliska befolkningen.
Vad de inte säger är att det är bosättarna på Västbanken som ska skyddas. Effekten är dock att den palestinska ekonomin har blivit ödelagd, och att Kahlil och de andra studenterna blir godtyckligt bestraffade för något som inte har med säkerhetsläget att göra. Jag har inte räknat upp alla jordbruksgrindar och vägspärrar som går igenom muren mellan Israel och det ockuperade området och vad dessa orsakar för enskilda och det palestinska samhället i stort. Abdul Karim Saadi, som är representant i Tulkarem för B’Tselem, ett israeliskt informationscenter som jobbar för upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna på Västbanken, berättade att för fyra månader sedan mitt i den mest hektiska tentamensperioden stängde den israeliska armén vägspärren i Beit Iba för alla mellan 15-30 år i tio dagar på grund av ett bombhot. Bussarna kunde inte ta sig förbi så studenterna var tvungna att gå över bergen, vilket för en del tog fyra timmar extra.
”Orsaken till stängningen kan ha varit ett bombhot men också något påhittat ” säger Abdul Karim Saadi. Efter händelsen begav oss hem med en nyttig och omskakande erfarenhet. Kahlil begav sig hemåt med ännu en känsla av förödmjukelse. Soldaterna som var tvungna att effektuera detta vill nog också de mycket hellre vara hemma hos flickvänner och familjer. Kanske träffar jag Kahlil någon fler gång och får tillfälle att lyssna mer på honom och hans tankar. Ljudgranater har jag redan lyssnat tillräckligt på. Ps .Tony Blair var i Nablus för några veckor sen och tyckte visst också att vägspärren i Beit Iba ska bort. Han borde ha sagt det redan som premiärminister av England.
