Det är bittert om jag inte kan förmedla ens några sköra trådar av hopp när jag lämnar mitt arbete som följeslagare. Sista tiden i Palestina och Israel har dock blivit så tung av förtvivlan och hopplöshet, att det inte är lätt att fullfölja den ambitionen. Dödandet – och desperationen – blev utom kontroll.

Att se något hopp innebär i denna region att se förebilder i exempel på mod. En tidigare reserapport från Jayyous av Karolina Österblom ”Att vägra vapen” (2014-05-30) beskrevs följeslagarnas möte med den israeliska organisationen New Profile [1], som motarbetar militariseringen av det israeliska samhället, ett modigt och nödvändigt arbete för att skapa en annan atmosfär i Israel. Själv har jag i juni skrivit om Rabbis for Human Rights (Rabbiner för mänskliga rättigheter) [2].

Men jag vill gärna lyfta fram fler goda israeliska exempel. – Israeliska fredsorganisationer är verkligen avgörande för att debatten inom Israel ska kunna fortsätta att vara levande och därmed befästa demokratin. Yttrandefriheten för israeler är ett fundament som inger hopp, även om bland andra organisationen New Profile pekar på att det finns brister i yttrandefriheten och rättstillämpningen inte minst för israel-araber. [3] För följeslagarprogrammet har det alltid varit viktigt att möta dessa fredskämpar och ibland också att direkt samverka.

Miriam, vapenvägrare på Lotan kibbutz. Men ibland är man också ledig när man är följeslagare. När jag under en ledig dag anländer till en kibbutz, som heter Lotan [4] och som ligger 40 minuters bussresa norr om Eilat, möter jag Miriam, som har vägrat göra militärtjänst. Hon har därför fått ett års arbete på denna eco-kibbutz. Sedan ska hon också göra socialt arbete i ytterligare ett år i stället för militärtjänst. Hennes kamp för att slippa militärtjänst har inte varit lätt och utan organisationen New Profile hade hon inte klarat det, säger hon. Hon säger också, att hon kommer att få svårt att få arbete i Israel utan att ha fullföljt militärtjänsten.

Men just nu är hon stolt introduktör till den här kibbutzen som byggde Israels första solpaneler och undervisar studenter i ekologiskt byggande och livsstil. Den här kibbutzen grundades 1983 av amerikanska och israeliska judar som verkar för en progressiv ”renewing judaism”, en förnyelse av judendomen, där jämlikhet mellan könen och direktdemokrati är hörnstenar. Här bor idag 200 personer, tre generationer. Det ekologiska engagemanget har vuxit fram med åren och knyts till texter i talmud och tora.

Jag märker på Miriam att hon tvekar om sin framtid i Israel. De unga i Israel är splittrade. Avgörande för en bättre framtid för alla i den här regionen är att Israel inte förlorar de unga som vill ha ett modernt demokratiskt samhälle utan religiöst tvång.

Många följeslagare har kommit i kontakt med organisationen Women in Black (Kvinnor i svart) [5] när de arbetat i Jerusalem. Det är ett världsomspännande nätverk för rättvisa och fred. I Israel bildades organisationen 1988 efter första intifadan (palestinska upproret) 1987. Organisationen har nu demonstrerat i 26 år mot ockupationen varje fredag klockan ett i en stor gatukorsning i västra Jerusalem nära premiärministerns bostad. Många av medlemmarna verkar ha varit med sen 1988 och är mellan 60-70 år. Både unga och gamla följeslagare blir lika imponerade över deras uthållighet och kamp. Det är inte helt bekvämt den timme man demonstrerar varje vecka. Trots allt är det säkert runt var tionde fotgängare eller trafikant som passerar som visar sitt djupa missnöje mot den stillsamma gruppen av framför allt kvinnor, som står där med sina plakat: ”END THE OCCUPATION”, stoppa ockupationen. Ibland visar man finger och skriker otrevligheter. Numera kommer ofta polisen för att skydda Women in Black.

Min egen hjälte är dock den böjda mannen som varit här sedan organisationen startade. Han kom till Israel 1946 och är född i Budapest. Polisen skyddar honom mot motdemonstranter på andra sidan gatan. Det är inte svårt att förstå att det som han och Women in Black – i dagar av raketanfall mot Israel – inte är ett lättsmält budskap för alla och envar i Israel. Men även nu applåderar många som passerar.

Till sist vill jag också nämna att det faktum att det står hundratals judar och israel-araber i kö till att bosätta sig i ett integrerat samhälle av det slag som Newe Shalom/Wahat al Salam [6] är exempel på. ”Fredens oas”. Eftersom klostret Latrun i närheten ägde ett stort landområde, kunde mark avsättas i slutet av 1970-talet för att skapa en by efter Fader Brunos idéer. Fader Bruno kom från en judisk-fransk-ungersk familj i Alexandria och blev kristen munk och drömde om att Israel/Palestina kunde bli ett land för alla invånare. Visionen var och är helt enkelt att respektera varandras olikheter. Byn ligger mitt emellan Tel Aviv och Jerusalem. ”Det ligger mitt i Israel”, säger Rita som är kristen palestinier och som tar emot oss när vi besöker byn under vår utbildning. ”Nu äger vi marken sedan Vatikanen skänkt den till byn.”. Till en början fanns vare sig el eller vatten eller ens träd på kullen. Idag bor 60 familjer här och hälften är judar och andra hälften araber. Och nu finns här en prunkande och väldigt varierad flora.

Kämpande senior varje fredag i Women in Blacks demonstration.Barnen i byn utbildas tillsammans och är tvåspråkiga. Här grundades Israels första tvåspråkiga och två-nationella skola 1984. Den är privat och därför kan regeringen inte hindra den. Många barn vill gå i den här skolan också från orterna runt omkring. 93 procent av elever är numera utifrån. Det är unikt att tala om varandras kulturer och kulturarv som man gör i den här skolan. Nu har fyra nya skolor med samma inriktning startats i Israel.

Man satsar väldigt mycket resurser på utbildning i olika former; väl medveten om att utbildning är vägen till förändring. Lärare från Newe Shalom håller sedan 90-talet därför även universitetskurser i freds- och konfliktlösning och ordnar utbildning för olika yrkeskategorier (där lärare och jurister är viktiga målgrupper) och olika etniciteter i mänskliga rättigheter. Inte minst viktigt är den ”skola för fred” som man skapat.

Byn har målet att växa till 150 familjer. Om det bara fanns land… Det känns nedslående att detta är en väldigt ensam framtidsby visserligen med familjer i kö, men utan tillräcklig mark. Det utgör en spillra av hopp och ny framtid som är nödvändigt att påminna sig om just nu.

 

Bilder

1. Miriam, vapenvägrare på Lotan kibbutz. Foto: Margareta Tham

2. Kämpande senior varje fredag i Women in Blacks demonstration. Foto: Margareta Tham

Fler rapporter