Varje vecka sätter sig cirka 500 israeliska kvinnor i bilen och åker till Västbanken, där de flesta israeler aldrig skulle sätta sin fot på grund av ”säkerhetsskäl”. De är oftast lite äldre och mycket välutbildade kvinnor. De tillhör den israeliska organisationen Machsom Watch och åker ut för att spendera många timmar vid några av de över 600 militära vägspärrar och väghinder som Israel upprättat på det ockuperade Västbanken.
Machsom Watch är en israelisk organisation som arbetar för att Israels ockupation av Västbanken och Gaza ska upphöra. Machsom betyder barriär eller hinder på hebreiska, och organisationen sysslar med att övervaka och rapportera om situationen vid vägspärrar (checkpoints) på Västbanken, samt informera allmänheten om vad som sker. Organisationen är välkänd i Israel, och fick när den bildades mycket uppmärksamhet.
Kvinnorna i Machsom Watch åker ut genomsnitt en gång per vecka. Hanna Barag är en av dessa kvinnor. Hon är 73 år gammal och något av en veteran eftersom hon har observerat vägspärrar med Machsom Watch i sju år. Av egen erfarenhet har Hanna Barag tonvis med obehagliga historier från dessa vägspärrar. En del är mer absurda och uppseendeväckande, som den om benet som amputerats och skulle fraktas från sjukhuset för att begravas i ”ägarens” hemby. Trots intyg från sjukhuset och ”ägarens” ID fick det amputerade benet inte passera vägspärren, utan fick vänta en hel dag i värmen för överinsyn av olika befäl och läkare. Andra historier är inte lika uppseendeväckande, som till exempel minutiös och tidskrävande genomsökning av en ambulans trots att patienten låg döende i hjärtinfarkt, eller en affärsman som fått sin last av flera ton med matvaror förstörd efter timmar i kö.
De flesta historier handlar dock bara om långa köer för att kunna ta sig till jobbet eller sjukhuset, ja allt som ingår i det vardagliga livet. Eller om hur folk blir godtyckligt frihetsberövade i timtal med bestraffning som enda orsak, eller inte släpps igenom vägspärren för att de hamnat på svarta listan utan att ens veta varför. Och allra mest om den godtyckliga atmosfären i vem som kontrolleras och inte, som gör det så svårt att tro på att argumentet för vägspärrarna skulle vara säkerhet.
Hon understryker ofta att det största problemet inte längre är det som händer vid vägspärrarna, utan att det största problemet är alla de som inte ens är där, för att de inte har rätt tillstånd att passera vägspärrarna. Det största problemet är det system, eller snarare icke-system, av olika tillstånd som krävs för att en palestinier ska kunna resa till och med mellan olika städer. Det är en byråkrati som är medvetet ogenomtränglig, och hindrar palestinier att få tillstånd till att röra sig eller bo.
Det som kvinnorna i Machsom Watch gör är kontroversiellt i Israel. Hanna Barag säger att det är svårt för den genomsnittlige israelen att förlika sig med vad som görs i deras namn, och att de istället skjuter bort det och undviker att prata om det. Hon berättar också att de flesta kvinnorna i Machsom Watch har fått betala ett högt pris för sitt arbete, att de förlorat många vänner, till och med familjemedlemmar. För Hanna själv var det en lång process att komma till den ståndpunkt hon har nu.
Född i Israel gjorde hon som ung militärtjänst, liksom alla andra israeliska medborgare. Hon gjorde det dessutom på en mycket hög position i militärhierarkin. Vid den tidpunkten skulle hon aldrig ha drömt om att inte göra militärtjänst. När hon gifte sig medföljde en konservativ bekantskapskrets som inte var tillåtande till att kritisera Israels agerande. Det skulle ta många, många år och en personlig kris som utlösande faktor innan hon till slut vågade artikulera högt det som hon tyckt och känt ända sedan ockupationen startade 1967.
Genom en vän åkte hon för första gången till en vägspärr i början av 2000-talet, mitt under den pågående Intifadan[1]. Det var vägspärren Qalandia, på gränsen mellan Jerusalem och Ramallah på Västbanken. Trots att vägspärren, som nu blivit en enorm terminal, ligger bara någon kilometer från Jerusalem har de flesta israeliska Jerusalembor aldrig varit där. Det hon såg de första gångerna hon besökte vägspärrar chockade henne och kom att förändra hennes liv. Från sin första tid under Intifadan berättar hon om fruktansvärda övergrepp från Israeliska soldater, som tack vare vittnesmål från Machsom Watch tagits inför rätta och lett till att de ansvariga soldaterna straffats. Det värsta hon sett var en israelisk soldat som urinerade i en palestiniers mun. Soldaten fälldes senare i domstol, mycket tack vare Hanna Barags vittnesmål. Hon säger att sådana saker inte händer längre, och hon ser det som organisationens största styrka att de är där och ser med egna ögon vad som händer.
Fördelen med Machsom Watch är att de flesta kvinnorna genom sin bakgrund har goda kontakter i det israeliska samhället och militären. Samtidigt berättar hon om risken att de genom sitt arbete bara gör ockupationen mer dräglig, och på så sätt understödjer den. Hanna Barag kallar sig själv för sionist. Med det menar hon rätten till en judisk stat inom de gränser som fanns 1967, innan ockupationen av Västbanken och Gaza. Ett av Machsom Watch:s viktigaste budskap är att ockupationen är skadlig både för israeler och palestinier. De arbetar för att ockupationen ska upphöra, inte bara för att palestiniernas ska säkras sina självklara mänskliga rättigheter, utan också för att den skadar Israel och inte skapar säkerhet, utan tvärtom skapar hat och frustration.
När jag frågar Hanna Barag om vad som får henne att fortsätta säger hon att hon ser det som sitt ansvar, det handlar om att kunna se sig själv i spegeln. Israel är ett demokratiskt land där hon röstar, och som israelisk medborgare så sker det som sker på Västbanken också i hennes namn. ”Jag är skyldig mitt land detta”, säger hon. ”Jag var där 1967 och sa inget då.”
