Det är sent på söndag eftermiddag. Jag och två av mina kolleger, Eniko och Manfred, sitter i vardagsrummet med varsin bärbar dator. Vi har varit ute hela dagen och är glada över att äntligen få lite tid till kontorsarbete. Plötsligt ringer vår granne Noor till Eniko. ”Soldaterna är här”, säger han, ”nära moskén”.
Vi bestämmer oss för att gå ut och se vad som är på gång. Snabbt tar vi på oss västarna som alla följeslagare bär och ger oss av i riktning mot moskén. Noor gör oss sällskap. På gatan är det lugnt och tyst. Men när vi kommer till moskén, märker vi att något är på gång. Folk står i klungor och pratar. Några unga pojkar springer förbi oss. Vi frågar dem vart soldaterna är och de pekar. Sedan är det bara att följa strömmen av unga män. Vi kommer fram till en höjd där vi har utsikt över dalen som delar Jayyous i en nordlig och en sydlig del.
Några hundra meter bort ser vi två militärjeepar och kanske sju soldater. De går omkring med dragna vapen och letar efter någon eller något i buskarna. Bland männen uppe på höjden — de flesta tonåringar — är stämningen upphetsad. De pekar, pratar och flera plockar upp stenar, redo att kasta dem på soldaterna. Eniko säger åt dem att sluta, ”Det är farligt att kasta sten, tänk om de skjuter på er”!
Manfred går nedåt dalen för att prata med soldaterna. Vi ber honom vara försiktig. Nu har de slutat leta i buskarna. Efter en stund börjar jeeparna röra sig uppför kullen, mot platsen där Eniko och jag står. Noor säger åt oss att ta skydd inne i hans farmors hus som är alldeles intill och vi gör som han säger. Vi går upp på taket till huset och därifrån ser vi hur soldaterna stannar jeepen för att hälsa på Manfred. Han får en sten i ryggen från killarna uppe på höjden. Men de är långt borta och han blir inte skadad. En av grannarna ser Eniko och mig på taket och vinkar till oss att ta skydd. Vi går in och därför ser vi inte mer av vad som händer.
En stund senare kommer en man in och meddelar att det hela över. Vi går ut på gatan. Kvinnor och barn har vågat sig ut igen, alla pratar med alla om vad som hänt. Vi träffar Tasma, en ung kvinna som vi lärt känna. Hon är märkbart skakad, fingrarna darrar och hon pratar i ett på arabiska. Soldaterna kom in i hennes hus för att leta rätt på hennes bror och tre andra personer, förmodligen för att de kastat sten. Tasmas mamma skrek och skällde på dem, vägrade släppa in dem i huset och till allas stora glädje och förvåning lyckades hon skrämma bort dem.
Det här var första gången som jag med egna ögon sett militären i Jayyous, men jag har hört många berättelser om hur soldaterna brukar komma in i byn. Ahmad, en bonde som har sin gård alldeles intill muren, berättar att soldaterna ofta kommer dit och säger åt honom att sticka, ”Det här är vårt land!”. Taxichauffören Schadi berättar att soldaterna letade igenom hans hus mitt i natten i en fruktlös jakt på vapen. Den pensionerade läraren Mohammad berättar att soldaterna ofta går in i hus för att leta efter ungdomar som kastat sten.
– Målet är att människor ska vara rädda för oss. Därför går vi in i deras hus, syns på gatorna, så att de alltid ska känna vår närvaro, berättar Michael Manekin från Breaking the Silence, en organisation som består av före detta soldater som tjänstgjort på ockuperat område.
Breaking the Silence vill bryta tystnaden om de övergrepp som den israeliska militären begår och skapa en debatt om det ”moraliska priset” för ockupationen. De har samlat hundratals vittnesmål från soldater som de sedan publicerar. Jag läser i en av deras böcker, sida upp och sida ned om hur människor behandlas illa vid vägspärrar och nattliga besök, hur de misshandlas och förnedras. Men också om soldaternas rädsla och ånger, hur de blir del av ett system som det är svårt att stå emot. Det som hände den här söndagen var inget allvarligt. Ingen blev skadad eller arresterad. Soldaterna förstörde en dörr i Tasmas hus, men inget annat. För mig och mina kolleger var det en dramatisk händelse, men för människorna i Jayyous var det mer eller mindre vardag.
