Den 42-årige Nidal Abu Hamed berättar om sin vardag som palestinsk byggarbetare i Israel. Många avundas honom men han känner sig bara trött. Hans arbetsdag börja klockan 2 på natten när han ska börja köa vid terminalen 300 som är gränsövergången från Bethlehem till Jerusalem.
Jag besöker Nidal Abu Hamed tillsammans med tolk, i hans hem i Jannatah, en liten stad 5 km söder om Bethlehem. Där bor han med fru och fem barn i huset som han själv har byggt. Jag vill höra om hur det är att pendla till Israel som arbetare. Nidal har gjort det i 15 år nu. Det är torsdag kväll, så han behöver inte lägga sig ännu för att gå upp halv tre i morgon bitti. Fredagar är han ledig.
— Här i Jannatah är livet väldigt svårt. Arbetslösheten ligger kring 50% här, så jag är lyckligt lottat att få jobba i Israel.
Nidal har ingen formell utbildning. Byggjobbet i Israel hittade han på rekommendation av en annan palestinsk arbetare.
— Jag får mer än dubbla lönen jämfört med här. Men hade jag chans att få jobb här hemma skulle jag vara nöjd med det. Kommer jag hem vid klockan sju på kvällen är det bara en timme innan jag måste lägga mig igen. Jag är trött hela tiden. Men tack och lov har jag inte blivit skadat än. Vi hanterar järn, cement, tunga verktyg och går på höga ställningar.
Nidal är en av uppskattningsvis 100 000 palestinska arbetare som jobbar lagligt eller olagligt i Israel och i israeliska bosättningar på Västbanken. [1] De finns mest i byggbranchen men också som jordbruksarbetare. Kvinnor jobbar ofta inom service och hotell. [2] Man ska vara minst 24 år gammal, gift, ha barn och inte ha en fil hos den israeliska säkerhetspolisen Shin Bet för att få chans till ett arbetstillstånd. Nidal berättar att det dras 2500 Shekel (motsvarande ungefär 6000 svenska kronor) per månad [3] från hans lön för att få papperet som gäller ett halvår och på samma gång fungerar som anställningskontrakt och uppehållstillstånd dagtid för honom. Blir han uppsagd förlorar han båda.
Har du bytt arbetsgivare i Israel under dessa 15 år, frågar jag honom.
— Jag har jobbat för många olika företag, men jag vet inte vad de heter. Vi har en manager som alltid söker nya jobb åt oss. Han betalar oss också, det är cash. Jag tecknar aldrig några kontrakt,[4] säger Nidal.
Jag undrar hur det funkar med skatten, med sjuklön, semesterlön, pensionen. Det känns lite konstigt att ställa dessa frågor som är så självklara för mig men kanske helt okända förmåner här. Pensionen betalas ut som en klumpsumma när man slutar. Just nu ligger Nidal i rätten med en manager som inte vill ge honom de 50 000 NIS han har rätt till utan bara 15 000. En advokat i Jerusalem driver ärendet. [5] Palestinska arbetare har rätt till semester- och sjuklön men får sällan dessa. [6]
Nidal skulle aldrig åka och jobba illegalt.
— Det är för farligt. Man kan hamna i fängelse. Och man får bo på bygget med en madrass och ett täcke bara. Aldrig. Jag är 41 år nu och orkar inte hur länge som helst. Jag stannar hemma så fort min äldste son hittar en anställning som advokat. Då får han försörja familjen.
Jag känner hur trött han är och vill inte störa så mycket längre. Bara en fråga till: Vad känner du när du ser oss från EAPPI vid checkpointen?
— Det känns bra. Det är skillnad om ni är där eller inte. De israeliska soldaterna är lite mer korrekta. De är lugnare då, säger Nidal.
