Med mobilt hälsoteam i Hebrondalen

Det är lördag morgon. Jag och min kollega har rest tidigt till Hebron för att möta upp med Palestine Medical Relief Society för en dag tillsammans med ett av deras mobila hälsoteam [1]. Vi träffas på deras kontor där det pågår intensiva förberedelser tillsammans med volontärer att packa bilen och förbereda för avfärd.

Vårt team inkluderar en manlig ambulansförare, en kvinnlig lab tekniker, en kvinnlig sjuksköterska, två manliga läkare där båda har studerat medicin utomlands, en i Ukraina och en i Egypten och så har vi den kvinnliga doktorn som vi kommer att följa. Hon heter Shatha Al-Lahham, är 27 år och är född och uppvuxen i Dheisheh flyktingläger som etablerades 1949 och ligger längs huvudgatan i Bethlehem [2]. Hon har studerat medicin i 7 år i Egypten.

Idag skall den mobila kliniken besöka Tarrama som ligger söder om Hebron [3]. Lokalen som kliniken använder ligger i bottenvåningen av moskén. Teamet har i snitt runt 60 patienter per dag. Vi har tillåtelse att vara med under konsultationerna vilket innebär att vi får möjlighet att samtala med Shatha mellan patienterna.
Palestina har lyckats bra med immunisering, idag blir inte folk sjuka i polio eller TB, inte heller i mässlingen [4]. De vanligaste hälsoproblemen i området är kroniska sjukdomar som diabetes och högt blodtryck [5]. Dessa är vanliga både bland mycket fattiga och i områden där människorna har en högre levnadsstandard. Den vanligaste orsaken är stress och ofta leder detta till olika hjärtproblem.

– Palestinierna är stresskungar! säger Shatha och berättar att ockupationen är en av de stora underliggande orsakerna [6].

Hon fortsätter och säger att de enkla förhållandena som många i området lever under innebär luftvägsproblem, infektioner och järnbrist, speciellt bland barnen [7]. Bristen på vatten skapar stora problem bland kvinnorna [8]. Hygienen blir bristfällig. Kvinnorna arbetar för sina barn, sin man, djuren och hemmet och har därför inte tid för sig själva. Flickors mentalitet är formad för äktenskap och barn – det blir inga fler drömmar. Ockupationen och dess konsekvenser, tillsammans med traditionella patriarkala värderingar är grogrunder för våld i hemmet. En del män tror att de är fysiskt starkare och kan använda den styrkan på kvinnorna. Där finns också ett psykologiskt våld som ibland kan vara nog så smärtsamt [9].

– Jag arbetar mycket med förebyggande åtgärder på många olika områden med undervisning både för kvinnor och män, säger Shatha, och jag ser positiva resultat av vårt arbete.

Shahi säger ”de lever i brist på allt” och nämner att det inte finns några offentliga trädgårdar eller lekområden i städerna. Hon beskriver att ockupationen och våldet påverkar deras liv både fysiskt och psykiskt. Det innefattar bland annar beskjutningar, arresteringar, brist på tillgång till vatten och el. Hon upplever att det känns som att sitta i ett fängelse.

Jag frågar om vilka drömmar hon har:

– Jag älskar Palestina! Jag vill arbeta, leva och bo här även om våra problem är så stora. Ockupationen begränsar våra drömmar och möjligheter. Vi väntar! Som läkare är jag bara tillåten att specialisera mig inom några områden. Jag kan t.ex. inte specialisera mig inom dermatologi, ögon, eller öra-näsa-hals. Detta är specialiteter där man kan tjäna stora pengar och där specialiseringen är relativt snabb så israelerna vill inte att palestinierna skall arbeta inom dessa områden.

Min sista fråga är en klassiker. Du är 27 år och har fortfarande inte familj i en kultur där giftermål och barn är vanligt bland unga…

– Mina föräldrar skulle aldrig tvinga mig att gifta mig så när andra frågar svarar jag ”Jag är vacker, utbildad och en stark kvinna, Jag är överkvalificerad!”

Vi får ett gott skratt tillsammans och jag undrar vad det månne bliva av Shahi i framtiden.