Efter två månader som följeslagare i Palestina och Israel hade jag väl kanske inte förväntat mig att min närvaro skulle inneburit att konflikten upphört. Men genom sättet jag och mina följeslagarkolleger bemöts – såväl i Israel som i Palestina – har jag förstått att programmet faktiskt bidrar till en fredligare tillvaro och lyckas inympa en aning hopp. För mig har det varit fantastiskt att höra vad människor här tycker och tänker.
Att Palestina och palestinierna på Västbanken skulle ha en oerhörd nytta och glädje av ett slut på Israels ockupation är helt uppenbart. Men vad skulle Israel och israelerna tjäna på om konflikten upphör? I den här reserapporten vill jag förmedla några av de tankar jag fått som svar på just den frågan.
När jag skriver detta sitter jag på en buss från Jerusalem till Haifa. Passagerarna på den fullsatta bussen utgörs till mer än hälften av unga soldater – de ser ut att vara mellan 18 och 22 – och de har alla maskingevär med sig. Men gör det att jag känner mig mer trygg? Nej, tvärtom.
Häromdagen pratade jag med Ruth Hiller, en sexbarnsmor vars svar på min fråga om vad Israel skulle tjäna på ett slut på konflikten och ockupationen var väldigt tydligt. Föräldrar som hon skulle dels slippa den mardröm det är att skicka ut sina barn i krig, dels slippa genomleva den fleråriga rättsliga brottningskamp som krävs om ens barn säger att det är pacifist. Bara för att inte behöva göra den treåriga militärtjänsten och lära sig hantera dödliga vapen.
Genom organisationen New Profile ägnar Ruth Hiller sig numera heltid åt att verka för ett avmilitariserat samhälle, där barn och vuxna inte behöver präglas av rädsla och hat. [1]
Jonathan Freedman, en officer som jag träffade på Kibbutz Hulata, sa även han att för barnens skull ville han få ett slut på konflikten, som enligt honom också knappast ”handlade om någonting”. [2]
Och det får mig att tänka på Mourad Shtewi från byn Kafr Qaddum på Västbanken. Mourad häktades i våras för att han organiserat en demonstration utan tillstånd, och att han skulle förstått att det skulle kunna tänkas förekomma stenkastning.
I strid mot folkrätten dömdes han i en militärdomstol till nio och en halv månad i israeliskt fängelse. Jag var med på den så kallade rättegången, där inga vittnet tilläts – bara Mourad själv, en advokat och israeliska armén.
Ett slut på konflikten skulle innebära likhet inför lagen.
Ingen skulle som Mourad – menade mina israeliska vänner (Avi och Ilena) som satt med mig under rättegången – behöva utstå en sådan farsartad, halvtimmeslång session och sedan hamna bakom lås och bom som en krigsfånge. Deras mål är istället att nå till den likhet inför lagen som ett slut på krigssituationen skulle innebära. [3]
I lördags var jag på en helt annan, men även den väldigt israelisk samling, nämligen på en gudstjänst i en synagoga i Jerusalem. Det var en församling inom den så kallade reformjudendomen.
I den kombinerande bön- och sångbok som användes genom hela gudstjänsten slogs jag av att budskapet var så inriktat på gemenskap över gränserna, och samtidigt både fredligt och inkluderande. Sångerna var lätta att följa med i och melodin till själva temasången i gudstjänsten var hämtad från den kristna kommuniteten i Taizé i Frankrike.
Bland pålysningarna fanns en uppmaning att delta i en demonstration mot det ökande våldet i Jerusalem. Jag tror att det finns en ärlig vilja bland alltfler judar, även troende, att verka för fredlig samlevnad med kristna och muslimska palestinier. [4]
Kan det vara så att Guds uppdrag till Israel, det folk som kallas Hans utvalda, inte är att med alla medel – inklusive våld – lägga så mycket land under sig som möjligt, att ockupera och kontrollera andra folk, och att fördriva? Den judiske rabbinen Sheldon Lewis har skrivit en bok som heter Försoningens Torah (Torah of Reconciliation), en slags bibelstudie i Gamla Testamentet. I den visar han på hur central strävan efter fred och försoning är i judisk tro och tradition – att Bibelns Gud inte framställs som våldsam eller krigshetsare – och att ingen annan dygd är så högt värderad och så ofta omnämnd som den att verka för fred. [5]
For en dryg vecka sedan träffade jag några israeliska kvinnor som varje fredag samlas vid en livlig trafikplats i Jerusalem för att genomföra en fredlig demonstration mot ockupationen av det palestinska territoriet. De kallar sig Women In Black och klär sig i svart därför att de sörjer, inte bara egna söner, utan alla Israels söner. [6] Jag ställer samma fråga till dem: Vad skulle Israel tjäna på om ockupationen upphörde? – och får tydliga svar.
Celie Goldenburg säger:
– Välfärd och fred, för såväl palestinier som israeler. Det låter kanske konstigt, men det finns en utbredd fattigdom även i Israel – någonstans kring 20 % av barnen lever under fattigdomsgränsen – på grund av vår ultra-militarisering och vapenindustrin.
Meira Hanson svarar:
– En mer positiv framtid. Det finns så mycket bra saker som händer nu i det israeliska samhället; sociala initiativ, miljömedvetenhet med mera – men den friska visionen för Israels framtid kan inte komma fram så länge vi ockuperar ett annat land. Vi kan inte skapa en demokratisk framtid eller ta demokratiska initiativ så länge vi inte har en riktig idé om vad det här landet egentligen är. Dessutom styrs det av politiker utan känsla för ledarskap. Jag har en tro på en positiv framtid, och jag tror den kan komma när ockupationen upphör och konflikten har fått en lösning. Den påverkar våra liv i alla avseenden.
– Vi kan inte vara en mentalt normalt fungerande nation samtidigt som vi låtsas som om den här konflikten – som pågått i 70 år – inte finns. Att avsluta ockupationen skulle innebära att vi accepteras av det internationella samfundet, istället för att, som idag, vara en nation ”ute i kylan”, förklarar Michael Wascharwski på den israelisk-palestiniska organisationen Alternative Information Center för mig.
En ekumenisk följeslagare som jag tänker att det är fantastiskt att få höra vad många människor tycker och tänker, och att de talar hoppfullt om fred, som om den faktiskt kan komma.
Bilder
Förstasidan: Det är inte lätt för israeler och palestinier att bli bekanta. Det är klart att man blir rädd om man med stora skyltar vid infarter till palestinska byar på Västbanken varnar för de farliga invånarna. Den här skylten finns vid väg 55 som passerar byn Jinsafut på Västbanken, mellan städerna Qalqilya och Nablus. Ungefär så här lyder texten översatt till svenska: ”Den här vägen leder till en palestinsk by. Det är farligt för israeler att åka in här”. Foto: Anders Carlehed.
1. Ruth Hiller. Foto: EAPPI.
2. Michael Wascharwski kom som 15-åring från Strasbourg till Jerusalem tillsammans med sin judiska familj. Nu driver han ”Alternative Information Center” som har kontor på båda sidor om muren och arbetar för att palestinier och israeler inte ska skiljas åt utan istället kunna jobba tillsammans i partnerskap. [7] Foto: Anders Carlehed.
