Du är bara ett litet knyte. Din kropp skälver för varje andetag du tar och min kropp knyter sig också för varje andetag du tar. Jag ser hur du kämpar med smärtan. Den måste vara outhärdlig. Du ligger mitt i sängen och den verkar alldeles för stor. Du försvinner bland de gröna sterila lakanen. Jag känner inte igen dig. Det är inte bara för allt bandage som täcker halva kroppen, det är som om du åldrats och föryngrats på samma gång. Ett litet, litet barn i en gammal mans kropp. Ditt liv kommer aldrig mer att bli sig likt.
Jag tar din hand och viskar: ”Joseph”. Du öppnar ögonen, men jag vet att du inte kan se. Kommer du någonsin att göra det igen? Jag kramar din hand och jag ser att din mun försöker forma ett leende. Jag ler mot dig och säger att jag önskar att jag kunde byta. Om det var möjligt skulle jag ta din smärta och låta dig få fortsätta springa omkring ute vid Nabi Nun, som du brukar. Men det går inte. Jag kramar din hand lite, lite hårdare och låter tårarna komma. Jag bryr mig inte om vad din mamma eller sjuksköterskorna säger eller tänker. Jag tänker att livet är orättvist just nu. Jag måste få gråta en stund. Jag ser att du gråter du med.
Joseph är min bästa kompis. Vi träffas varje dag, vid grottorna strax nedanför Nabi Nun, där han bor med sin familj och där de vallar sina får. Jag träffar honom oftast på morgnarna, när jag tar min morgonpromenad. Joseph är alltid så glad och det är kul att lära sig nya arabiska ord när vi träffas, han är jättebra på att få mig att förstå detta främmande och svåra språk. Joseph och jag delar det mesta och det är det jag tycker om med vår vänskap: Vi kan dela frukost, vi kan dela en kopp te, vi spelar fotboll tillsammans, vi kan skratta tillsammans och framförallt, vi kan dela tystnaden. Ibland behövs inga ord, man förstår varandra ändå. Vi säger oftast inte mycket alls, ens när vi pratar med varandra, det behövs inte. Vi brukar sitta sida vid sida, på varsin sten och titta ut över nejden och fåren som betar i det torra gräset nedanför oss.
Det bästa och roligaste är när vi tävlar i stenkastning. Vi väljer en sten eller ett träd och försöker pricka det. Joseph vinner alltid och han flinar stolt varje gång. Jag tycker väldigt mycket om Joseph och ser honom som min lillebror. Joseph är 14 år och gör det godaste teet i hela Yanoun. Han gör det med omsorg. Jag tycker om att titta på när han lägger stenarna till rätta, samlar ihop ris till elden och försiktigt tänder det och sedan sätter tekannan ovanpå stenpyramiden och bara väntar. När teet är klart delar vi koppen emellan oss och sörplar lika ljudligt båda två, vilket brukar få oss att fnissa hysteriskt en stund innan vi åter faller in i tystnaden.
Det är en alldeles vanlig eftermiddag och Joseph förbereder sitt eftermiddagste tillsammans med sin storebror. Han har samlat ihop riset och lagt det omsorgsfullt vid stenarna. Han har precis tänt på och lutar sig fram för att blåsa lite extra syre in i elden. Det sprakar hemtrevligt och Joseph blåser lite till. Det är då det smäller… Det blev inget eftermiddagste för Joseph och hans bror. Det blev en ambulans till sjukhuset i Nablus, där Joseph nu ligger med tredje gradens brännskador på hela bröstkorgen, ansiktet, armarna och ena benet. Han kommer att tillbringa månader på sjukhuset och genomgå minst 6 hudtransplantationer innan han återser sitt hem vid grottorna i Nabi Nun.
Under marken där Joseph gjorde upp eld låg en odetonerad bomb, som exploderade av värmen. Hela området är fullt med gamla bomber som ligger gömda under markytan och kan detonera när som helst. Det är inget minfält, men olyckor händer och Joseph är ett av offren. Området är enligt UNOCHA´s kartor (United Nations Office of Coordination on Humanitarian Affairs, www.unocha.org) en militärzon, även om ingen någonsin har sett tillstymmelse till skyltar, vilket egentligen är en skyldighet för israeliska armén att annonsera. Bomberna är rester från tidigare dagar i konfliktens historia och enligt John Torday på UNWRA (United Nations for Work and Release Agency) är de upp till 20-30 år gamla.
Varför inte armén brytt sig om att rensa fältet? Tja, det är ju bara palestinier som bor där. Jag går där varje dag och har sett både delar av detonerade bomber och hela bomber som inte har utlösts. Det är ingen fara att råka trampa på dem, men man måste naturligtvis vara försiktig. Det är just värme som får gasen inuti att expandera och utlösa en explosion. Jag tänker på alla de gånger jag suttit tillsammans med Joseph när han gjort i ordning sitt te. Och jag tänker att det hade lika gärna kunnat hända när jag var med. Joseph, jag önskar att jag kunde läka dina skador och bära din smärta. Jag önskar att jag kunde ha räddat dig från den där eftermiddagen. Men jag kan komma till din sjukhusbädd och jag kan hålla din hand och dela leendet och tårarna. Du är min allra bästa kompis i Yanoun och det ska hela världen få veta Joseph, lita på det!
