– En gång sköt de med gevär rakt in i mina föräldrars sovrum, berättar 8-åriga Anaas och visar mig skotthålet i väggen. Familjen Eqneibis historia om att bo granne med en israelisk bosättning är inte unik i Palestina, men likväl mycket dramatisk.
Huset har varit i släktens ägo i väl över 1 000 år, berättar Mohammad och Fatima som idag bor där med sina fyra barn. Vackra stenplattor och omsorgsfullt planterade blommor pryder uteplatsen där vi följeslagare bjuds på te med mynta. Men ovanför våra huvuden vilar ett kraftigt gallertak med stora stenar och bråte ovanpå. 1981 etablerades nämligen Avraham Avinu mitt i centrum; en av de illegala israeliska bosättningar som alla haft stor negativ påverkan på staden. [1] Mohammad och Fatima Eqneibi fortsätter att berätta sin historia.
När det nygifta paret flyttade in 1998 utfärdade den israeliska militären en order om att halva huset är en stängd militärzon. Detta eftersom grannarna i den israeliska bosättningen intill klagat på att Eqneibis sovrumsfönster som vetter ut mot gatan var alldeles för nära deras eget. Mohammad och Fatima fick således nöja sig med att bo i resterande halva av sitt nya hem.
Inte långt efter att Mohammad och Fatima fått sitt tredje barn kom en av Mohammads vänner, som har goda kunskaper i juridik, med en riskabel men intressant idé. Flytta in i den ”förbjudna” delen av huset och börja renovera, löd förslaget. Detta var givetvis, på grund av militärzonen, tvunget att ske i smyg, och för att juridiskt sett kunna hävda sin rätt som permanent bosatta var det viktigt för dem att dokumentera att de bott där i minst en månad. Efter noggrann planering flyttade de in, täckte för fönstren med madrasser och började renovera. Allt gick enligt planerna tills några bosättare fick syn på en strimma ljus nattetid. Vad som därefter skedde beskriver Fatima som ”en krigsscen”.
– När de 40 soldaterna och poliserna dök upp blev allt till ett enda kaos. Hälften av dörrarna till vårt hem svetsades igen och vi fick inte ens chans att plocka ut våra ägodelar. Barnen var livrädda, de skrek och grät oavbrutet. Jag glömmer aldrig den soldat som stod och skrattade åt mina barn mitt i tumultet. De blev dessutom vittne till när deras pappa knuffades nerför den branta trappan, berättar Fatima.
När Mohammad visar oss följeslagare videodokumentationen från denna fatala dag har vi svårt att hålla tårarna borta. [2] Räddningen visade sig dock bli den uteplats vi sitter i just nu.
Mohammads kompis kunde berätta att militären hade handlat rättsvidrigt eftersom det saknades domslut gällande militärzonen i det privatägda huset. Han uppmanande nu familjen att under inga omständigheter lämna den uteplats som står i anslutning till de igensvetsade rummen, annars riskerade de att förlora huset till bosättarna. Så med hjälp av ett tält från Röda Korset bodde de på detta i vis i fyra månader. När de inte stod ut längre tog de hjälp av en smed och bröt sig in i sitt eget hem, berättar Mohammad.
Idag driver Mohammad och Fatima ett vandrarhem i den gamla delen av huset. Cirka två gånger om dagen kommer attacker från bosättarna intill i form av allt ifrån verbala trakasserier till stenkastning, berättar de. Den 25 juli 2011 när Fatima var gravid i femte månaden briserade en handgranat som kastats in i huset vilket ledde till att Fatima därefter fick ett missfall.
– Vi flyttar aldrig härifrån. Vårt motstånd ligger i att göra allt vi kan för att leva ett normalt liv i vårt hem, avslutar Mohammad. Han har fått en videokamera av den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem för att dokumentera brott begångna av israeliska bosättare, militärer och poliser så att omvärlden ska kunna bevittna situationen och förhoppningsvis styra utvecklingen i en positiv riktning. [3]
