”Vår makt består inte av vapen och stark ekonomi utan av historien och legitimiteten”, säger borgmästaren Ali Maslamani i al-Ram, när vi möter honom under vår första månad i denna dammiga förort till Jerusalem. Muren här i al-Ram överskuggar vägen och utsikten, men framför allt människors dagliga livsföring.
al-Ram har 60 000 invånare och ligger åtta kilometer från Jerusalem på vägen mot Ramallah. 40 000 av de bosatta här är egentligen hemmahörande i Jerusalem. Men där är de flesta drabbade av förskräcklig trångboddhet eftersom myndigheterna vägrar tillbyggnader eller nya lägenheter för palestinier (1). Nu är det murar och vägspärrspersonal som avgör din rätt att kunna besöka ditt gamla hem.
al-Ram skulle man utan överdrift kunna sammanfatta i orden: en dammig förort – som blickar mot Jerusalem men med synen grumlad av en jättelik vägspärr med kontrolltorn, bilköer och höga murar.
När vi träffar borgmästaren, Ali Maslamani, är han djupt bedrövad över situationen här. Ekonomin är bottenlöst dålig, då den naturliga handeln och utbytet med Jerusalem är så kringskurna. Många invånare som är folkbokförda i Jerusalem betalar bara skatt där. Den är så pass hög, att det vore orimligt att beskatta dem även i al-Ram, anser borgmästaren. Just i det här området har muren en extra stor påverkan, menar han. Som följd av muren och kravet på tillstånd för att kunna pendla och handla med Jerusalem, blir det förstås en hög arbetslöshet. Arbetsmarknaden kan inte utvecklas eller upprätthålla vad som tidigare var ett självklart marknadsområde för den här orten. För att komma till Jerusalem måste man köa i vägspärren Qalandiya alltifrån 30 minuter till flera timmar. Qalandiya är en så kallad checkpoint, vägspärr, som betraktas som område C+ (2). Det betyder utökad israelisk kontroll. Se även faktaruta.
Eftersom staden al-Ram är område B ska man dela säkerhetsansvaret med Israel men utan skatteunderlag finns inte medel till palestinsk polis, och den israeliska myndigheten har sorgfälligt lämnat denna plats åt sitt öde. Det är således ett laglöst land. Och enligt Ali Maslamani är detta faktum det största problemet. Han vädjar till oss att påverka israeliska myndigheter då han upplever situationen som ohållbar. ”Europa och Palestina är grannar och med det kommer ett visst krav på omtanke”, säger borgmästaren. Och vi känner oss förstås berörda. Han säger, att Palestina funnits i 3000 år: ”Vår makt består inte av vapen och stark ekonomi utan av historien och legitimiteten”.
Ali Maslamani är en sympatisk 60-årig man, som är smal och vältränad. Han släpptes ur fängelse för två år sedan efter att ha suttit inspärrad i 30 år. Han kämpade i 1967 års krig och befordrades till general när han frisläpptes. Under tiden i fängelset fick han besök av sin familj 30 minuter per månad, säger han. Han studerade hebreiska samt statskunskap i fängelset. Han hoppades på fredssamtalen med förtroende för John Kerry och inte minst för president Abbas. Men i stället fortsätter de illegala bosättningarna och konfiskering av land att bre ut sig och försämringar i det dagliga livet ökar.
Vi bjuds på te och borgmästaren betonar betydelsen av hjälp ”från folk till folk”, som till exempel skolutbyten, säger han. Utbildning är nyckeln till framtiden, även om bättre infrastruktur alltid är efterfrågat. Även hälsosektorn är mycket eftersatt, eftersom man tidigare alltid haft tillgång till östra Jerusalems sjukvård. Här finns ingen akutsjukvård. ”Ge oss åtminstone inre styrka som utbildning och hälsa”, säger Ali Maslamani. ”Låt ockuperade området leva i fred. Varför ska vi ha vägspärrar inom Västbanken?” Idag måste man köra tolv kilometer till Ramallah för att följa murens svängningar i stället för fyra kilometer, eftersom muren skär av den gamla vägen på flera ställen bland annat för att ”skydda” bosättningar. – När vi lämnar, känner vi oss lika uppgivna som den sympatiska borgmästaren.
Vi återvänder ut i värmen och vandrar hem längs muren. Vi är fyra följeslagare som lever i tre månader i al-Ram längs den mur som delar Palestinas byar, landskap, vägar och människor.
Det är den här muren som är sinnebilden för den ockupation som världspolitikens spänningar i hög grad har utgått ifrån de senaste decennierna. Muren som är bedömd som illegal av Internationella domstolen i Haag redan 2004.
Åtta mil mur finns mellan Ramallah och Jerusalem, av de totala 70 milen mur på en yta som motsvarar Sörmlands. Det här området är det värst drabbade på Västbanken vad beträffar murar och vägspärrar och zonindelningar, enligt UNOCHA . – al-Ram är redan idag mer eller mindre omringat av muren på tre sidor.
Den vägspärr som de flesta norr om kommande till Jerusalem hänvisas till är Qalandiya, som vi passerar på vår väg hem men som vi också observerar tre morgnar per vecka. Detta är en viktig uppgift vi har för EAPPI att rapportera bland annat till FN om eventuella förändringar i fråga om synen på tillstånd och hanteringen av tusentals passerande. Inte sällan får vi påminna om att den ”humanitära grinden” ska öppnas. Folk är mycket tacksamma för att vi finns där, även om det känns mycket tröstlöst. Det här kan vara en av de värsta platser man kan vara på i den moderna världen.
Livet längs muren innebär att man till vardags måste försöka förtränga en betongvägg på över åtta meter för att trots allt tillkämpa sig en viss hemkänsla. Muren innebär också förstås att alla tvingas anpassa sig till begränsad rörelsefrihet och för många småbönder att deras mark blivit avskuren eller helt försvunnit. Getterna måste hålla sig till hussidan för att hitta något att äta i vårt kvarter. Många bönder i byarna omkring kämpar också förtvivlat för överlevnad och för att kunna få tillgång till sitt levebröd på den andra sidan muren.
Bilder
1. Hos borgmästaren i al-Ram. Från vänster: Margareta Tham, pojkskolans rektor, borgmästaren Ali Maslamani, Monne Lentz, Bronwen Currie, Juhani Valkama och kommunens förvaltningschef Muhanned Shaheen. Foto: EAPPI.
2. En fredagsmorgon i Qalandiya. I kö för säkerhetskontroll. De äldre är mer
förvissade om att få tillstånd att besöka al Aqsa-moskén i Jerusalem än yngre. Foto: Margareta Tham.
