Mod är det begrepp som jag tänker på efter att vi mött flera israeliska fredsorganisationer. Mod, eftersom de utsätts för stor press från politiker, media och det övriga israeliska samhället.
’- Känner du hopp inför framtiden?
Det uppstår en dallrande sekund av tystnad efter Sharon Dolevs:
– Nej!
Sedan fortsätter ett samtal om att trots allt fortsätta att arbeta mot ockupationen och för fred.
Jag är imponerad av allt det tålmodiga arbete jag möter. Det krävs inte så mycket av mig för att delta i den israeliska fredsorganisationen Women in Blacks [1] fredagsdemonstration i Jerusalem, men jag känner stor beundran för de kvinnor som sedan 1998 fört fram budskapet ”Stoppa ockupationen”.
I den hårt trafikerade gatukorsningen blir de utsatta för verbala angrepp, gester och bilsignaler.
Knesset, Israels parlament kommer troligen att anta en lag (Transparency law) [2] som påstås öka öppenheten om varifrån organisationer för mänskliga rättigheter får sina medel. Framförallt vill man visa vilka regeringar i andra länder som finansierar organisationer som kritiserar den israeliska politiken.
Kritiken mot förslaget riktas dels mot att informationen redan finns, till exempel genom organisationen NGO-monitor [3], men också mot att organisationer som stöder regeringen eller exempelvis den israeliska bosättarrörelsen och får medel från privata källor eller företag inte behöver redovisa detta. Förslaget och mycket retorik i det israeliska samhället gör att mänskorättsorganisationerna kämpar i motvind och att representanterna angrips och ibland till och med arresteras för sin verksamhet. [4]
När vi mött israeliska mänskorättsorganisationer har den underliggande rädslan nämnts flera gånger som drivkraft eller motkraft. Det har handlat om rädslan för attentat, som ökat efter knivattackerna i höst och vinter, rädslan för raketbeskjutning, rädslan för att förlora döttrar och söner i militärtjänstgöring och rädslan för ”den andre”.
Sharon Dolev föreläser om det israeliska samhället och den politiska arenan. Hon har en bakgrund i den politiska vänstern och fredsrörelsen, men har nu valt att arbeta i en organisation mot kärnvapen. [5]
Under en föreläsning i Jerusalem berättar hon för oss följeslagare om en bussresa under andra intifadan.
Det är sommar och mycket varmt, hon sitter med sin baby i famnen mittemot en man som hon antar är arab, klädd i stor överrock. Han svettas och verkar orolig. Hon föreställer sig hur han utlöser en bomb och vet att hon inte kan skydda sitt barn. Inget händer men hon säger:
– Det var sista gången jag reste med buss.
Ruth Hiller, i organisationen New Profile [6], delar med sig av en mors rädsla när äldsta dottern rycker in i Israels armé.
– Jag kände mig förtvivlad över jag inte hade förberett henne för detta. Hon skulle bli utsatt på många sätt, som soldat i strid men också som kvinna i en mansdominerad värld.
Från 16 är tilldelas alla israeliska ungdomar ett identifikationsnummer för militären och förbereds för värnplikten. Från 18 års ålder gör kvinnor två år och män tre års värnplikt i armén.
När sedan en av sönerna berättar att han är pacifist och inte tänker göra värnplikt bestämmer Ruth sig för att stötta honom i hans val, vad det än kommer att kosta. Ungdomar som är religiösa kan bli befriade från värnplikt av samvetsskäl men vid det tidpunkten fanns inte någon möjlighet till detta för icke-religiösa. Under lång tid har hon sedan engagerat sig i kampen för rätten till samvetsfrihet även för den gruppen.
Hon vill också belysa hur det militära våldet är närvarande i alla delar av det israeliska samhället, från barnets förskoleperiod, genom alla delar av utbildningssystemet.
Så skapas ett behov av rädsla.
– Vi talar inte om rädslan, men vi lär oss att blir rädda. Vi utsätts för hjärntvätt. Rädslan fyller en samhällsfunktion, den rättfärdigar militariseringen och våldet.
Ruth visar hur samhället förutsätter att föräldrar och familj hyllar soldaten, som skyddar landet, och ger hen uppmärksamhet och omsorg. Förväntan och firandet när familjen återförenas visar på att det inte är en självklarhet att sonen eller dottern återvänder. Annonser med budskapet att mödrars naturliga oro kan avhjälpas med lugnande medel är ett exempel på att rädslan ska accepteras men hanteras.
Mitt minne av romanen ”På flykt från ett sorgebud” av David Grossman [7] blir i det här sammanhanget en levande berättelse om hur föräldrar till israeliska soldater till varje pris vill undvika det smärtsamma budet om att deras barn stupat i militärtjänstgöring eller krig.
Rädslan för ”den andre” beskriver Nadav Bigelman från organisationen Breaking the Silence [8]. Han bodde i Jerusalem med 20 minuters gångväg mellan sitt hem och Betlehem och hade inte en aning om människors situation i Palestina, det enda han visste var att de utgjorde en säkerhetsrisk.
Han fullgjorde sin tjänstgöring men insåg att när han lydde order utförde han handlingar som stred mot hans värderingar om människors lika värde och hur ockupationen också är negativ för Israel. I sitt informationsarbete stöter organisationen nu på motstånd. De anses svartmåla Israel inför omvärlden och riskera också att inte längre få möjlighet att informera i skolor.
Det okända och den okände ”andre” blir farligt och att ha kontakt eller befinna sig där innebär att utsätta sig för fara. Detta bekräftas till och med av vägskylten vid gränsen mellan område C och område A. Den säger att man, som israel, utsätter sig för livsfara om man reser in i område A.
Den inlärda rädslan gör det möjligt inte känna igen det mänskliga hos ”den andre” och att agera omänskligt. Då krävs modet dessa israeler visar i sitt arbete för att avslöja de mekanismer i samhället som skapar rädslan.
