”Mustatenin!” – ropar Khamin, son till min granne Najiha Kamahl. Mustatenin betyder bosättare på arabiska och det är ett ord som jag lärde mig fort under min tid som följeslagare i Yanoun.
Yanoun är en av de minsta byarna på Västbanken i Palestina. Den 18 oktober 2002 flydde nästan alla familjer från byn för att bo hos släktingar i den närmsta staden, Aqraba. Familjerna hade i flera år fått utstå trakasserier, i form av våld och materiell förstörelse från omkringliggande utposter (2) från bosättningen Itamar. Trakasserierna och våldet från bosättningen eskalerade till den grad att byborna inte längre vågade vara kvar i Yanoun. Slutligen ställde bosättarna ett ultimatum och sade till de kvarvarande byborna att de inte ville se dem nästa vecka. Byborna flydde.
Responsen var enorm och både israeliska och palestinska organisationer samt media uppmärksammande utvecklingen i området. Detta ledde till att beslut togs om en internationell närvaro i byn i förhoppning om att minska våldet mot byborna. Från och med september 2003 har följeslagarprogrammet haft ansvar för att bibehålla en internationell närvaro i byn. (3) Närmare 80 personer bor idag i Yanoun. Yanoun är uppdelad i övre och nedre Yanoun, och vi, internationella följeslagare bor i övre delen.
Yanoun är en idyllisk plats där vi arbetar. Varje morgon och varje kväll går vi ned från övre Yanoun till nedre Yanoun för att visa vår närvaro i byn. Dock bryts idyllen ofta av att israeliska bosättare och militärfordon åker igenom byn eller i närheten på kullarna runtomring. Ljud transporteras fort i dalen där byn är placerad och ibland känns det tryckande att ständigt höra bosättarnas grävande eller andra aktiviteter.
I samtal med Rashid Murar, före detta borgmästare i byn, samt en annan granne till oss, Yasser Murar, berättar de båda hur saker och ting blivit svårare med åren. Trots vår internationella närvaro blir bosättarnas närvaro starkare, och bybornas tillgång till land omkring byn mindre. Det skapar problem då majoriteten av byborna får sin inkomst från getter och får och de behöver mat; det vill säga gräs. Dock skär numera staket rakt igenom stora delar av deras land och betesmarkerna kan inte nyttjas. Förr om åren kunde de gå upp i bergen med fåren och getterna för att låta dem beta men idag är det inte en möjlighet, både av rädsla för att bli attackerade om de är för nära utposterna med bosättare och för att området har blivit illegalt omhändertaget och därmed inte är åtkomligt. Bybornas möjlighet till rörelse i området blir mer och mer begränsad och Rashid uttrycker sin upplevelse om Yanoun numera som ett stort fängelse:
”Det är ett fängelse. Vi kan inte röra oss upp mot bergen längre och fåren får ingen mat.”
Jag vill även introducera er till en annan karaktär i byn: den före detta rektorn Fauzi. Vid ett besök hos honom häromdagen, då min kollega och jag blev bjudna på typiskt arabsikt sött te, visade Fauzi oss en lista som han arbetat med sedan mot slutet av 1990 talet, en så kallad Bucket List (4). Sedan slutet av 1990 talet har Fauzi skrivit ned saker och ting som han anser borde förbättras i Yanoun, och för varje år som går finns det ett par saker som kan bockas av medan andra läggs till. Bland annat vill han att det ska finnas belysning från närmsta byn till Yanoun för att öka tryggheten i byn. Ett projekt, finansierat av Belgien, bygger i detta nu belysning på denna sträcka. En annan svårare uppgift att klara av är hans önskan om att bygga ut skolan, för att innefatta en simskola. Fauzi uttrycker ett stort hopp om framtiden, och en obeveklig ambition att bidra till att byn utvecklas. Men som läget är nu då byn ligger i område C (5), är många av hans ambitioner inte möjliga att uppnå.
”Mustatenin!”
Ett ord som kan betyda flera saker. Denna morgon, då jag stod och borstade tänderna och blev avbruten av en röst utifrån, innebar det att två yngre män i tjugoårsåldern, gick ned från utposten väster om Yanoun (Giv’Ot Olam), passerade rakt igenom övre Yanoun och vidare upp till utposten öster om byn. Det kan tyckas oskuldsfullt, men desto starkare blir intrycket av att deras blotta närvaro skapar oro och rädsla i byn. Senare, närmare lunchtid frågar jag min granne och sedermera vän Najiha, om hennes barn som bevittnat bosättarna blir rädda vid sådana tillfällen:
– Nej, inte sedan de internationella kom till byn. Nu känner de trygghet av er närvaro.
Som tidigare är detta ett nedslag på landsbygden i en by som har haft tur i oturen att få en internationell närvaro efter en våldsam och blodig historia. Frågan hänger i luften kring hur utvecklingen ser ut i andra områden och byar i Palestina som inte uppmärksammas.
Bild 1: Morgonpromenad i nedre Yanoun. Följeslagare Peter och Ken.
Bild 2: Före detta rektor i Yanoun, Fauzi.
