Vad är det som gör att jag kommer att minnas min tid här som ljus? Trots allt det lidande jag ser människor gå igenom. Jag tror att svaret står att finna i alla de fantastiska möten jag har fått uppleva, så låt mig berätta om några av de människor jag har träffat här.
– Hur känns det att se allt det jobbiga?
Frågan hemifrån har etsat sig fast. För det är svårt att förstå varför det jobbiga inte känns mer påfrestande. Kanske finns inget enkelt svar. Kanske finns inte bara ett. Men i mitt sökande kommer jag ständigt tillbaka till människorna här. Javisst, de plågade, frustrerade, sorgsna människorna. Men samtidigt, de starka, varma, välkomnande människorna.
I Netiv Ha’asara, ett landsortssömnigt litet israeliskt samhälle precis vid gränsen till Gaza, träffar jag Roni Keidar.
– Här är vi rädda varje dag. Bomblarmet som varnar för palestinska raketer kan ljuda när som helst.
Trots fruktan när Roni en stark framtidstro och ger inte upp sitt arbete för palestiniers rättigheter i Gaza. [1] Ett arbete som gör henne starkt medveten om lidandet på båda sidor om gränsen. Hon håller inte med om att Gaza ska hållas stängt. [2]
– Israeliska myndigheter menar att det är för riskfyllt att öppna gränserna. Men är det inte det som utgör en risk – att hålla människor instängda? Det måste ju vara en grogrund för problem om något.
Denna insikt har drabbat mig hårt under mina tre månader här, och gör sig påmind när jag besöker det palestinska samhället Nabil Samwil. Här får invånarna bara svänga till höger när de lämnar sitt hem – bort från Jerusalem, mot vägspärren. De kan helt enkelt inte lämna sitt hem utan att åka genom vägspärren och allt de vill ta med sig hem måste de ha tillstånd för.
– Allt?
När jag för andra gången, med skepsis i rösten, ställer frågan börjar de tröttna.
– Ja, allt. Bröd, smör, ägg. Allt. Förstår du?
Ja, jag förstår till slut det ofattbara. Trots att samhället är avskärmat och kontrollerat av israeliska myndigheter, tänker dess uthålliga invånare inte ge upp genom att flytta. Nu finns här till och med en liten skola för nio elever.
Men hur skulle det se ut om det släpptes på gränser och kontroll? Hur skulle det gå om den israeliska ockupationen upphörde?
Enligt Israels premiärminister Benjamin Netanyahu kommer etablerandet av en palestinsk stat, och en evakuering av israeliska bosättningar, att bereda plats för radikala islamister att attackera Israel. [3]
Men enligt FN, å andra sidan, skulle ett slut på den israeliska ockupationen vara en av de faktorer som bidrar till att Palestina kan utveckla sina regeringsinstitutioner och sin ekonomi. [4] I Sveriges nya samarbetsstrategi med Palestina fastslås att den israeliska ockupationen är det största utvecklingshindret för Palestina. [5]
Jag har flera gånger fått njuta av den palestinska handlingskraften.
Ibland tar sig förmågan dråpliga uttryck. Som när vi besöker SAWA:s kontor i Ramallah. [6] Denna hjälplinje för kvinnor och barn som utsätts för våld är en riktig framgångssaga. Deras datasystem är så lyckat att det ska säljas vidare till andra länder. Men först måste de hitta ett sätt att gå via London. Varför London?
– Det ger mer kredibilitet. Att ett helt igenom palestinskt projekt skulle fungera så bra är helt enkelt inte trovärdigt, säger Jalal Khader, talesman för SAWA.
Jag hoppas att något sådant en dag ska bli trovärdigt. Jag har mött mycket hopplöshet under min tid som följeslagare. Men samtidigt mycket hopp. Och med det i minnet gör jag mig redo att fara.
Bilder
1. Bakom Roni Keidar syns Gaza och den mur som avskärmar Gazas invånare från Israel. Foto: Sandra Horne
2. Matteläraren Usama el Kaloti på den lilla skolan i Nabil Samwil leker med eleverna mellan lektionerna. Foto: Sandra Horne
