Efter några veckor i den tiotusenåriga staden Jeriko och flera turer runt Jordandalen går det inte att blunda för regionens kontraster, i den meningen att grönska och bördighet spelar mot torka och ofruktsamhet. Här har vi följeslagare träffat många människor, bland dem Khaled Mukarkar, en bonde som har bott i al-Ajua, Jordandalen så länge han kan minnas.
Khaled Mukarka under vårt besök hemma hos honom. Foto: H. ZainalLängs Jordandalen rinner Jordanfloden som är viktig del i regionen. Sedan 50-talet har Israel centraliserat styret av vatten med Jordanfloden och det israeliska vattenbolaget Mekorot i centrum. [1] Palestina å andra sidan styr med svaga institutioner och saknar större kontroll av flodens tillgångar. Palestinier som kan köper vatten från Mekorot. [2] Efter år av överkonsumering (främst av Israel) och utsläpp av obehandlat avfall (främst av Palestina) är vattenkällan i fara. [3]
Flodens vanvård påverkar både israeler och palestinier, men för palestinier är frånvaron av rätten till vatten [4] ett särskilt problem. I Jordandalen får israeliska bosättare [5] tillgång till i snitt 300 liter person/dag, medan palestinier får i snitt leva med 60 liter per person/dag. [6]
Den ojämna fördelningen av vatten har sin grund i Oslo-avtalet och i hur Israel som ockupationsmakt bryter mot folkrätten. [7] De flesta kränkningar sker mot palestinier som lever inom område C [8]och i Jordandalen är hela 87 % under full israelisk kontroll. [9] Här måste palestinier ansöka om bygglov från israeliska myndigheter, för att reparera och/eller konstruera infrastrukturer för bättre vattentillförsel. Bygglov utdelas väldigt sällan i område C. Det är desto värre brukligt att israeliska administrationen ger order om demoleringar och konfiskeringar av palestinska strukturer, brunnar och pumpar. [10]
För några dagar sen mötte vi palestiniern Khaled Mukarka för att lära oss mer om lantbrukare i byn al-Aljua. Khaled har som bonde följt sin far och farföräldrar fotspår. En stor del av släktens arv har varit bananodlingar. Något som al-Aljua länge varit känd för, berättar Khaled.
Det finns tyvärr inga bananträd kvar hos Khaled, för att han inte får lov att reparera sin vattenpump för att borra ner till sötvattnet som behövs till träden. På grund av restriktionerna kan Khaled inte heller bruka all land som står under familjens namn.
Under vårt samtal med Khaled förefaller han vara en man som trivs bäst när han får bruka och plantera. Hans förkärlek till att arbeta nära jorden bekräftades ännu mer när han med ett leende berättade att han sitter i kommittén för något som liknar vid Jordandalens bondeförbund.
Som representant i kommittén får Khaled resa längs floden för att möta lantbrukare från andra håll, även från Israel, för erfarenhetsutbyte och metodutveckling. Khaled talade om för oss att israelerna är väldigt kunniga inom jordbruk och vattenåteranvändning.
– Vi kan lära oss mycket av de israeliska bönderna men det räcker inte med kunskapen. Vi behöver medlen och tillåtelsen att återskapa israeliskt nyteknik hos oss, säger han.
En annan svårighet för Khaled är att han inte kan närvara på förbundsmöten på den israeliska sidan. Han får inte tillåtelse från israeliska myndigheter att åka in till Israel.
För palestinier som idag är beroende ekonomiskt av jordbruk skulle Jordandalen, med dess mikroklimat, mark och Jordanfloden, kunna vara idealiskt för en kommande och frodande palestinsk stat. [11] Palestinier kan, om de liksom Khaled vill, lära sig mycket av Israels vattenåteranvändning.
Men liksom Khaled också poängterar, måste Israels kränkningar och framkallande av hinder upphöra innan dess.
En av Khaleds viktigare egendom, hans egengjorda vattenfiltreringssystem. Foto: H. Zainal
