I Jordandalen bor det många palestinska familjer som dagligen möter påföljderna av den israeliska ockupationen. En illegal ockupation som dessutom är kreativ, i den mån att olika principer tillämpas av israeliska myndigheter för att driva ut palestinier från sina hem. En av dessa principer är när palestinska byar utses till israeliska militärzoner. Makarna Tarek och Feyrouz Abu Houn från Fursuh Beit Dujan är hemmahörande i Jordandalen och lever i så kallade militärzoner.
Tarek Abu Hanen utanför sitt hus i Fursuh Beit Dujan. Vid militärövningar åker pansarvagnarna några meter från huset. Foto: H Zainal.På Västbanken är cirka 18 procent stängda militärzoner. Delar i område C [1] används av den israeliska armén för militära övningar. Tillämpningen av militärzoner inleddes under 1970-talet efter att många palestinska familjer redan bosatt sig i områdena. [2]
Över hälften av militärzoner på Västbanken är idag beläget i Jordandalen. [3] Dalens palestinier får order om demoleringar av strukturer och/eller order om att sluta bygga av israeliska myndigheter. Skälet är att deras bebyggelse står på militärzoner eller att de saknar tillstånd eftersom det är område C. [4]
Innan en militärträning utförs vanligtvis evakueringar och vräkningar. [5] Palestinska familjer tvingas att vänta ut övningarna några kilometer bort eller lämna sin by för alltid. Eftersom flera av dem som bor på militärzoner är herdar behöver familjen även ta med sig sin boskap. Vid vräkning eller evakuering av palestinier är det inte ovanligt att israeliska militären uppger att det inträffar på grund av palestiniers egen säkerhet. Det är inte heller ovanligt att det som lämnas efter kan komma att förstöras som följd av övningarna, men det bedöms som palestiniernas eget ansvar. [6]
Enligt Tarek och Feyrouz inträffar militärträning vid deras hem utan order om evakuering eller vräkning. Istället blir de vid synen av pansarvagnar och beväpnade soldater underrättade om att deras bakgård håller på att bli en militärzon. De möts av denna syn en gång i månaden. Övningarna kan hålla på i några timmar till några dagar i sträck.
Tarek och Feyrouz är föräldrar till 10 barn och för dem är livet på Fursuh Beit Dujan en del av ockupationens olika fördrivningsmetoder. Delar av deras hem har demolerats och vitala ägodelar, exempelvis vattenpumpar, elkablar, och container för förrådsrum och sovrum har konfiskerats av israeliska administrationen. Eftersom Tarek saknar bygglov kan han inte heller bygga ut bostaden. Familjen bor därmed litet med få faciliteter. Flera av barnen sover dessutom på plåttaket för att skydda sig från potentiella orm- eller skorpionbett som enkelt kan ta sig in i deras hem.
Feyrouz berättar att när militären övar under natten vaknar barnen upp av allt oljud från skottlossningar och dylikt, vettskrämda med tron om att det är krig.
När militären lämnar området uppstår nya problem; övergivna granater på marken. Tarek är rädd för att några av dessa granater är fortfarande explosiva. [7] Han hade tänkt kontakta myndigheterna men ändra sig.
– Går man till palestinska eller israeliska myndigheten anklagas man för vapeninnehav, så man låter de vara. Det finns inget att göra åt soldaternas rester från övningarna, berättar Tarek.
När jag lyssnar på Tarek hör jag tröttheten i hans röst. Efter 13 år står familjen kvar, men Tarek och Feyrouz vill flytta nu. De önskar ett liv utan ockupation. Ett avslut på ockupationen är centralt för både palestinier och israeler.
Ta’ayush, [8] en israelisk fredsorganisation som vi mött ute på fälten visar likt oss solidaritet och närvaro för de ockuperade i Jordandalen. De motsätter sig att hem som Abu Houns likställs med militärzon. Och tydliggör att ockupationen måste hävas både för israeler och palestinier för rättvisa och fred i regionen.
Visa sin solidaritet för människor under ockupation är betydelsefullt, det vi fick erfara extra när vi mötte dessa glada barn. I bild, Feyrouz, Leiyali, Mohammad och Asil Abu Houn tillsammans här med följeslagaren Jessica. Foto: H Zainal.
